Den främsta anledningen till att jag började lyssna på East 17 när det begav sig på 90-talet, var inte så mycket att jag då tyckte musiken var fantastisk, utan för att jag tyckte Brian Harvey var hur-snygg-som-helst. Han hade den där korsningen av en bad-boy look och pojkaktigt söt. En kombination som fick hormonerna i denna tonåring att bubbla upp till ytan.
Att jag sedan efter att min Brian-crush blommat upp även upptäckte att singlar som Deep (sexigaste singeln någonsin), Steam, Stay another day och Around the World var fantastiska poplåtar gjorde ju inte saken sämre.
Under min uppväxt fanns det många artister som jag lyssnat på för att de i första hand var snygga. Det var Adam Ricketts tvättbrädsmage som var den stora behållningen med hans musik – även om I breath again är en lysande låt. Men den där magen… När singeln släpptes kom den i extra dyr importerad specialutgåva med poster. Gissa vilken jag valde…
Samma med Peter André. Ingen superspännande sångare och jag har aldrig ens gillar Mysterious Girl. Men han var väldigt snygg. Lite som om man tittade riktigt hårt och länge på omslaget så blev musiken lite bättre. I alla fall intalade jag mig det. Visst, det var sjukt pinsamt att köpa de där extra dyra singlarna med posters. I bästa fall fick man med en rolig remix i paketet som till och med kunde övertrumfa radioversionen. I värsta fall var det bara en tråkig instrumentalversion eller ännu värre, en liveversion av låten som utgjorde maxisingelns extraspår. Men jag hade i alla fall en poster. En poster som jag aldrig satte upp. Utan jag förvarade den i fodralet, tillsammans med min värdighet.
I alla pojkband eller duos fanns ofta den där snygga eller söta killen som blev ens crush för stunden. Musiken var inte alltid i första rummet i dessa fall. Men jag, likt tonårstjejerna, suktade efter HAN i gruppen som tilltalade en lite mer än de andra. Om det så var Stephen Gately i Boyzone (vila i frid), Nick Carter i Backstreet Boys (jo, jag var helt nere i killar i page) eller Darren Hayes i Savage Garden. Ett ansikte att drömma sig bort till.
På något sätt tycker jag ändå hela fenomenet med artist-crush är ganska intressant. Det är en helt omöjlig crush att få besvarad. Men samtidigt är det ganska pirrigt och trevligt att ha den. Just där och då i tonåren var det alltid den där ”tänk om?”-faktorn som gjorde det lite kittligt. Tänk om artisten var bög, träffade mig, kände attraktion, blev ihop med mig?
Det var ganska många ”om” som skulle klickas i där när man nu tittar tillbaka på det lite nyktrare. Men möjligheterna fanns ju alltid. Jag menar, i fallet Gately och Hayes var ju bög-boxen ifylld i alla fall…
Det är väl lite som mycket annat som ska säljas. Har du ett tilltalande och snyggt omslag så säljer det lite bättre, oberoende av innehåll. Det är kanske det som gör att bögar i alla åldrar lyssnar på samma musik som tonårstjejer (i alla fall när det kommer till just pop-pojkar). Det är inte musiksmaken som är samma, utan smaken på killar.
