När det var klart att Alice Cooper skulle spela på Liseberg var det lite av ett måste att gå dit. Det må vara så att jag som pop-nörd kanske inte har Alice Cooper högst på min bucket list över artister att se. Men är han på besök i staden och på Liseberg är det inte så mycket att fundera över. Man kan ju inte direkt skoja bort vilken stor ikon den 69-årige rockaren faktiskt är. Att han sedan levererar en riktig show för oss gör ju inte saken sämre.
Saken är den att en konsert med Alice Cooper är oförskämt underhållande. Vi bjuds på mycket poseringar, klädbyten och framförallt byten av saker Cooper håller i handen. Gåstav, värja, krycka, kniv, med mera. Det är show och högt tempo. Så högt att Cooper inte hinner säga tack eller ha några mellansnack förutom i extranumret. Jag gillar på något sätt det. Det är som en teatershow där han går ur karaktären till applåderna på slutet.
Däremellan bränner han av en hel del av sina hits. Det är väl bara Bed of nails vi inte får, men Poison, I’m Eighteen, Feed my Frankenstein, He’s Back (The man behind the mask) och School’s Out körs som sig bör. Lägg sedan till ett monster på scenen och halshuggning av Alice innan ridån går ner.
Speciellt borde alla rockkonserter numera avslutas med såpbubblor och ballonger. Det är en bisarr och fantastiskt inslag på samma gång.
