Uppsala-gruppen Mares är tillbaka. Nya singeln heter Nattens sista dans och följer upp Allt du gör och att du finns, Höga klackar och Cyklar ni så springer jag. Likt de tidigare singlarna bjuder killarna även denna gång på medryckande indiepop med euforisk känsla.
Jag fick ett snack med Micke Dahnberg i bandet om nya singeln.
Hej, hur är läget med idag?
Tjaba, det är fint, eller i all fall lagom fint. Låtsläppsstressen har redan börjat kicka in och jag vet att när den här texten är tillgänglig för läsning, så kommer jag sitta i total panik och oroa mig för låtens mottagande och den där lilla textraden jag kunde ha ändrat flera miljarder gånger om. Jag är även irriterad på vårens bipolaritet, blekgråa himlar och Biologisk psykologi 1, 7.5 hp. Men vi lever, så som sagt, lagom fint.
För de som inte känner till Mares än, vilka är ni?
Finns det några som känner till oss? Vi är fem skitungar från Uppsala som skriver popmusik och försöker få livet att fungera. Jag har nog inget bättre svar än så, än.
Vad har ni gjort sedan Cyklar ni så springer jag?
Skrivit popmusik och försökt få livet att fungera. Det har varit mycket fokus på just musiken faktiskt. Jag som så kallad textförfattare har suttit i en total så kallad kreativ blockad sen i somras då jag skrev en tokbra låt som ni kanske får höra någon gång. Fredrik och Albin har skrivit pop av hela själen, som ni kommer få höra mycket tidigare än så. Det har varit slit med studier och jobb men alla andas osv. Har även hunnit flytta hemifrån och joina KGB.
Nu släpper ni Nattens sista dans, berätta om den.
Jag gillar låten, framför allt som helhet och koncept. Texten skrev jag när jag var 17 och musiken skrev vi i januari. Vad låten handlar om är väl upp till var och en att bestämma, det kan ibland bli så platt när man ramar in musik och lyrik med alldeles för tydliga bakgrundshistorier och förklaringar. När jag tänker efter så är inte texten tillräckligt intressant för analyseras och tolkas så en förklaring är att jag var 17 och ingenting gick ihop över huvud taget. Jag står inte för så mycket jag tyckte, tänkte eller kände under den tiden, åtminstone inte rakryggat, men det är också det som gör låten spännande. Texten är lite av en relik, nästan en skamfläck på en självbild och ett samvete som inte direkt utmärkt sig för sin renlighet. Musiken är tvärtemot en vision, något tryggt och vårens första solstrålar som värmer i ryggen.
Vem är det förresten som gör era färgstarka omslag och finns det någon tanke bakom dem?
Det är vår fantastiska trummis Olof! Tror det hela började med att vi ville göra allting själva och att vår replokal låg vägg i vägg med en bildsal, sen är det självklart roligt att måla med akryl.
Vad händer i det närmaste för er?
Framtiden är aningen oviss. En del är bokat och annat inte än. Mer musik kommer och så har vi några spelningar, varvat med studier, jobb och kärlek men först planerar jag att försöka sluta skaka i oro.
