Det är när Shawn Mendes gör låtar som Treat you better och Life of the party som jag tycker han är otroligt begåvad och vill höra mer av den kanadensiske sångaren. Men när det blir för mycket studiorock över honom blir han mer eller mindre lika ointressant som Cody Simpson blev när han bestämde sig för att vara vuxen och gå sin egna väg.
Visst Mendes har med sig producenten Jake Gosling i studion, och det kan ju både avskräcka och båda gott. Killen är ju bland annat Ed Sheerans huvudproducent, så tja, antingen gillar ni den informationen eller så blir ni avskräckta av den. På Illuminate blir det vin och vatten.
När Shawn drar åt det med popiga hållet är han absolut bra och lovande. Gillar som sagt Treat you better och Mercy . Även den Laleh-skrivna och producerade låten Like This är vacker med passande körsång som lyfter Shawns röst en hel del. Men när det blir mer blues-rockiga låtar som Don’t be a fool och Ruin är Mendes fruktansvärt sömnig. Där blir Shawns röst mer gnälliga än behaglig.
Jag hade egentligen samma problem med Mendes första album. Det känns som han inte riktigt vet var han vill befinna sig. Som söt popkille med gitarr, eller tråkig rockkille med gitarr. Tills han kommit fram till det så kommer han i min bok hamna i mitten av skalan. För lika mycket som jag blir glad av han bra låtar, blir jag alltid lite besviken när jag hör igenom hans album. Vill ju så gärna att det ska vara lite mer europeisk pop och inte lika färgad av den amerikanska rocken.
Shawn Mendes
@Instagram
När Shawn håller sig till pop är han oftast bra, men när han färgas för mycket av den amerikanska rocken blir han tyvärr alldeles för tråkig.
