Förväntningarna var skyhöga när jag gick mot Linnétältet för att se Hurulas spelning igår. Min plan var att ställa mig lite vid sidan av och bara lyssna och titta för en gång skull. Det sprack ju direkt naturligtvis. När Hurula står på scen och levererar sin låtskatt går det inte att göra annat än att studsa och sjunga med. Det högsta man kan. För det finns inga låtar som får mig att vilja sjunga högre och studsa tills vaderna krampar.

Innan spelningen sa han i en intervju att han hade mycket energi i kroppen som skulle ur. När Hurula står på scen så är det nog lika mycket han som publiken som får ur sig energi som man gått och samlat på sig ett tag. Det var min fjärde spelning med Hurula och jag undrar vad det är som gör det. Varför tröttnar jag aldrig? Varför är låtarna lika bra hur många gånger jag än hör dem? Det måste bero på att han är i en klass för sig. Det finns ingen som Hurula och detta var definitivt årets bästa spelning på Way Out West.

Han bjöd oss på låtar från debutskivan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för (vilket för övrigt är den bästa debutskivan som släppts i Sverige) och naturligtvis Betongbarn (Betongbarn!!!), sina nya singlar och några smakprov på nya låtar. Får hoppas att en uppföljare är nära och att han ger sig ut på en turné så att vi får uppleva detta snart igen.

Hurula @
Facebook