Idag släpper Sveriges egna housediva Petter Wallenberg sitt andra album My House Is Your House , under sitt artistnamn House Of Wallenberg . Skivan följer upp debuten Legends och är en direkt hyllning och kärleksförklaring till den klassiska soul- och gospelhousen som växte upp från gayklubbarna i Chicago under 80-talet.
På nya albumet hittar vi bland annat singeln I Believe som framförs av ingen mindre än housemusikens drottning Adeva .
”Hon var ju den tidiga housemusikens ultimata gudinna.” berättar Petter när jag pratar med honom över telefonen. ”Hon var tongivande i att skapa house och hela soundet. Hon är helt Greta Garbo idag och vill inte synas eller vara med någonstans, så det var jättesvårt att få tag på henne. Att jag bara lyckades få med henne var helt otroligt för hon har ingen som helst lust att vara popstjärna idag.”
-Har du någon artist som skulle vara en dröm att få jobba med, som du ännu inte gjort?
Jag har ju prickart av många av mina drömmar känner jag.
Neneh Cherry , Leila K och nu Adeva. Men jag brukar säga att Grace Jones inte skulle vara helt fel att jobba med.
Sedan har jag lite punkbakgrund i mig också. På förra plattan jobbade jag med Ari Up från The Slits med. Jag tycker att det skulle vara kul att ha med Siouxsie Sioux från Siouxsie and the Banshees och göra något med henne.
-Om du jämför Legends med My House Is Your House. Är den nya plattan en fortsättning på förra skivan, eller hur var tanken där?
Detta är nog en fortsättning på Legends ja.
Legends handlade om att hitta de där magiska idolerna som Leila K, Neneh Cherry. Legenderna. Men någonstans på slutet av arbetet hittade jag tillbaka till houserötterna. För albumet i sig var inte så mycket ett housealbum utan det spretade åt många olika håll musikalsikt för allt jag gör är ju förankrat i pop.
Resan till det här albumet var resan till klassisk house med gospel och soul. Därför blev detta album ett temaalbum. Jag satte namnet My House Is Your House redan innan jag började jobba på albumet. Sedan avviker det lite från temat. Det finns ju en powerballad på albumet som heter Heaven , som är inspirerad av Roxette . Sedan finns det hårdare åt rap-hållet. Men annars är detta album som är en resa till soul, gospel och hjärtat av klassisk house.
-Du jobbar mycket med kvinnliga vokalister. På nya plattan är det bara Frankie Pharoah som är manlig. Är det så få manliga sångare som har pondusen som housedivorna?
Jag kommer ju från gayvärldens diva-dyrkan. Just disco och house som föddes på gayklubbar var ju en blandning av elektroniska beats och gospel. Många av sångerskorna kom ifrån just gospelkyrkor. Det blir ju något magiskt i giftermålet mellan dansmusik och gospel, för att gospel är euforisk musik, den är kristen techno. Gospel är designad för att bli hög, precis som dansmusik gör dig upprymd och hög på dansgolvet.
Just dyrkan av kvinnliga vokalister handlar ju också om att ta rösterna och artisterna på allvar. Till skillnad från så mycket inom musikvärlden som handlar om att tjejer reduceras till att vara söta och sexiga. Detta är helt motsatsen till det. Detta är kvinnor som absolut inte reduceras till söta och sexiga. Dom får vara tjocka och stora, det är en modersdyrkan med dessa kvinnor. Därför har de haft en såpass stor roll inom housemusiken.
När Avicii och de andra tar in manliga rockröster istället skriver de ju ut detta från historien. Det blir ju lite av en politisk handling.
-För mig är ju Avicii och Swedish House Mafia mer klubb än house. De har bara snott namnet.
För mig är det studentflaksmusik. Snorfulla valpar som pumpar EDM och brölar sig igenom staden. Nu är jag inte sådan som föraktar och ser ner på deras kultur, men det jag försöker göra är att ta tillbaka mina rötter och det jag älskar.
-Om du träfar någon och du säger att du gör just housemusik. Hur ofta kommer då frågan ”Åh, är det som Avicii?”
Om personen är 20 kan nog den frågan komma, och då får inte den personen hångla med mig. Då tog daten slut där. Haha.
-Varför bör fler lyssna på klassisk house?
Det som jag tänker på när jag tänker på house och disco och all dansmusik. Det togs ju inte på allvar för inte så länge sedan. Idag skriver ju musikjournalister om historien och behandlar det som man alltid behandlat rocken. Så var det inte förr. När jag var tonåring togs det inte på samma allvar. Den behandlades inte i några akademiska termer. Man såg ner på dansmusiken och såg det som en slit och slängprodukt som inte alls har det här beständiga värdet som rockmusik.
Det är där jag blir lite politiskt och påminner om att man ville sopa undan dansmusikens svarta, queera och kvinnliga rötter. Anledningen att den musiken måste kämpa så mycket är för att den musiken som tas på allvar är den som görs för vita män – rockmusik.
Den kan fortsätta att återanvända samma retroformula år ut och år in och det är det liksom genuint och äkta. Det är samma recept som inte ens var färskt på mormors tid, typ. Men ändå tycker folk att det någon form av autenticitet i det. Därför gör jag klassisk house för att vända upp och ner på allt, för detta är autentiskt på riktigt.
House kom ju från gayklubbarna i Chicago på samma sätt som discon kom från gayrörelsen. Det handlar ju om en väldigt specifik tid i historien när gaymänniskor fick dansa samkönat i USA. Det är många som inte vet den biten. Anledningen till att dansmusiken blev stort och att det blev gayrörelsen musik handlade helt om en lag mot samkönad dans som plötsligt lyftes, och vad ville man då ha? Dansmusik så klart.
-Du brinner för housemusiken och dess gay-rötter. Men du känns inte som en Rickard Söderberg-aktivist som pratar ut i morgonsoffor så fort det har med pride och bögar att göra. Har det aldrig intresserat dig att vara aktivist på det sättet?
Jag är ju involverad och gör mycket aktivistsaker, men jag vill hellre hitta nya sätt att göra det på. Kanske inte att jag står på barrikaden och är synonym med homofrågan. Jag ser mig som konstnär i första hand.
Men jag är politiskt engagerad och tycker om att hitta nya sätt att arbeta på för att sprida medvetenhet. Som när jag gjorde stoppa hiv-kampanjen.
För mig var det ett sätt att jobba på som jag tycker är intressant, där man kan förändra världen och folks attityder och skapa en positiv förändring men man gör det på ett nytt sätt som inte handlar om att skriva folk på näsan.
För mig var projektet intressant för det var en återkoppling till det jag växte upp med. Jag växte upp under aidskrisens mörkaste år på 80-talet.
Det jag ville göra var något glatt och livsbeaktande. På den tiden var budskapet om hiv domedag. Det var stora reklampelare med kistor du såg på tunnelbanan. Det har ju präglat en hel generation.
Nu ville jag avdramatisera HIV och inte ge pekpinnar till folk. Istället uppmanade kampanjen till att du ska leva ditt liv som du vill, men vet om din egna status, så testa dig!
När statistiken sedan kom in efter kampanjen visade det sig att fler hade testat sig vilket gjorde att den hade gett effekt.
Så att återkoppla till vara aktivist, så är jag det i frågor som engagerar mig och som jag själv lever för. Men jag skulle inte sätta mig i vilken TV-soffa som helst eller vara med i ett bakprogram bara för att få synas.
-Det har släppts en hel del roliga remixar på dina singlar. Men inga House of Wallenberg remixar. Varför?
Jag är inte så jätteintresserad att göra remixer. Om det skulle dyka upp en förfrågan på något som jag skulle tycka vore wow hade jag gjort det. Men jag ser inte House Of Wallenberg som ett houseprojekt eller DJ-grej, utan mer som ett konstprojekt. Jag regisserar ju mina egna musikvideor, och det är inte så många som lägger sitt krut på det. För mig är sådant så mycket roligare än att göra remixar till andra artister. Om det inte skulle vara någon legendarisk förstås. Om Grace Jones hörde av sig skulle jag hoppa in i studion direkt. Annars är det roligare att göra mina egna grejer för det blir en helhet i det. Då regisserar jag videon, skriver låten, drar in gästartisten och har en personlig historia till det.
-Om man ska ha koll på klassisk house med nya artister och inte bara lyssna på dig, vad ska man lyssna på då?
Det som är kul är att det börjar bubbla en hel del nu och det här soundet är på väg tillbaka. Det är en motreaktion av den här EDM-musiken vi plågats med i 10 år. Nu kommer massa grym klassisk house främst från Storbritannien med artister som Duke Dumont och Gorgon City . Sedan kan jag rekommendera This Ain’t Over av Alex Newell och New Direction av Calippo .
-Var går du själv när du vill dansa till klassisk house?
Det finns ju inget ställe i Stockholm förutom mitt egna ställe Mums Mums . Så då får jag väl säga att jag går dit. Haha.
Idag släpper House Of Wallenberg albumet My Houe Is Your House som ni kan lyssna på här.
House Of Wallenberg
@Facebook
