Kent – Då som nu för alltid

En kompis hade köpt Isola på releasedagen den 12:e November 1997. Efter att ha lyssnat igenom skivan påpekar han att den är ju bra, men han undrade hur många metaforer Jocke Berg skulle kunna göra med blöt asfalt. Många visade det sig, och när de nu 19 år senare släpper sitt sista album Då Som Nu För Alltid har de gått från skränig indiepop till Depeche -doftande arenapop där Jocke Bergs texter vuxit, tagit steget från tonårsvrålet till samhällskritisk poesi om samtiden.

Kent har egentligen aldrig gjort mig direkt besviken. De har haft en hög lägstanivå, och även om jag tyckte epoken med Röd och En plats i solen varit bandets svagaste har de ändå känts som ett tryggt band att luta sig mot när de är tillbaka med något nytt. Speciellt finns det alltid en eller ett par låtar på varje skiva som sticker ut extra mycket. Jag minns tillexempel när jag åkte bil mellan Stockholm och Göteborg till tonerna av Columbus . Strålkastarljuset igenom sverigenatten fick då ett otroligt vackert och suggestivt soundtrack, som gjorde låten till kanske den bästa bil-åkar-låten någonsin.
Eller när jag hörde Klåparen och den där känsla av panik av ensamhet man känt efter en kväll ute beskrevs perfekt och plågsamt. När man bara vill ha närhet, men inte fick.

Så ja, Jocke Bergs texter har definitivt tillfört något både för mig och många andra.
Men nu är de slut. Med Då som nu för alltid ska de knyta ihop säcken och avsluta en musikepok i svensk pop.
Att säga att de slutar på den absoluta toppen är att överdriva. Då som nu för alltid är en bra platta, men inte den bästa Kent gjort, och absolut inte den sämsta. Den hamnar någonstans i mitten på Kent-skalan där Du & jag döden är i topp följt av Vapen & Ammunition och där En plats i solen är i botten.

För mig sticker singeln Vi är inte längre där ut mest av de elva spåren. Arenapop som jag beskrev som Kent gör EDM när den kom. Hur den sakta bygger upp mot den magiska finalen, och känslan av Mannen i den vita hatten (16 år senare) är inte långt borta. Jag kan tänka mig att den kommer bli en perfekt final av avskedskonserterna tillsammans med Mannen och 747 .

Samtidigt beundrar jag Kent för att ta steget att lägga ner. Att inte plåga fram album bara för att, utan istället välja att sluta när inspiration och vänskapen mellan medlemmarna fortfarande finns. Det hade ju varit så fruktansvärt att se ett band som gjort så mycket bra förvandlas till något meningslöst.
Nu kan de ändå avsluta och göra sitt på varsitt håll. Om vägarna sedan skulle korsas igen om fem år och de bestämmer för att släppa sitt andra sista album så är det nog ingen som klagar. Då skulle de göra det för att de har något att säga, vilket är bättre än att släppa något bara för att visa att man fortfarande finns.
Eller så bara de försvinner nu och kommer aldrig mer igen.

Kent
@Facebook