Alcazar – Disco Defenders på Rondo (Recension)

Jag fick möjlighet att se Alcazars show Disco Defenders på Rondo under en av deras publikrep.
Det ska sägas med en gång att ett rep får lov att vara lite mer svajigt än äkta vara, så jag bortser från nervositet från scenen och teknikstrul. Som tur är blir vi faktiskt ganska skonade från det. Ett tekniskt missöde med en dansare som fastnar i en glasbur och en lite stel prata i början av showen flyter över till något mer säkert ju längre showen går.
För pratorna är inte riktigt det som är grejen med denna show. Det är musiken och partykänslan.

Det hela börjar med att gruppen landar med en discokula på jorden och närmare bestämt då Rondo i Göteborg.
Trion firas ner från taket på scenen som liknar scenografin från filmen Barbarella , vilket jag tycker är kitsh-kul.
Där börjar en discokavalkad där Andreas , Lina och Tess presenterar sina hits blandat med klassiska discodängor.
Det blir Not a sinner nor a saint , Blame it on the disco , Alcastar , Crying at the Discoteque mixat med en drös av discoklassiker.
Sedan gör gänget ett lysande nummer där de discofierar AC/DC (med YMCA -komp), nationalsången och Håkan Hellström . Det sista går helt klart hem hos publiken i Göteborg, med en Poseidon i bakgrunden som håller en discokula och allt.

Kvällen pendlar mellan att ibland vara fasligt nära ett Wallmans-nummer till att oftast hålla sig på en nivå likt ett bättre bidrag i Melodifestivalen. Det hade dock varit kul om de gick all in och gjorde ännu mer Las Vegas-show av det hela. De är i och för sig mycket nära det senaste när de gör ett toksnyggt Vogue -inspirerat Mènage A Troi som verkligen är helt galet läcker.
Hela showen har dock en enda uppgift, och det är att skapa ett kul party.
Det lyckas de med, och jag kan tänka mig att de som går hit för att börja kvällen som en underhållande förfest, eller möhippa för den delen kommer få bra valuta för pengarna.
För ärligt. Vem älskar inte en välkoreograferad disco-show?