Det är faktiskt första gången jag är inne på Sveriges Radio och Sveriges Televisions kontor här i Göteborg.
Den imponerande byggnaden vid Lindholmen har varit något att titta på från södra älvstranden (eller de gånger jag varit galen nog att springa från Majorna över broarna för att ta mig runt hamnen). Men nu är jag alltså inne i byggnaden och får mitt besökskort av den trevliga kvinnan i receptionen.
När Christer Lundberg möter upp mig är det med ett stort skäggigt leende, och han tar med mig in bakom luftslussen upp i radio- och tv-huset.
Christer är som jag kan tänka mig att alla journalister borde vara, nyfiken och lite frågvis, samtidigt som han är noga med att presentera mig för sina kolleger och vill att jag ska känna mig så välkommen som man kan när man ska intervjua en person. Med andra ord, den bild jag kan tänka mig folk har av Christer från radioprogrammet Christer, är precis så som Christer är.
Christer sändes för första gången den 7:e Januari 2003 i P3 och leddes då som nu av Christer. Hans radarpartner Morgan Larsson var med i inslaget Relationsrådet, och blev anställd som programledare året därpå.
Christer och Morgan träffade varandra under en kurs i musikvetenskap som Christer mer eller mindre tog lite halvhjärtat bara för att få in studiepengar efter gymnasiet.
Han hamnade i samma klass som Håkan Hellström och Morgan. De två upptäckte att de båda gillade Marc Almond , och på den grunden byggdes deras vänskap upp.
Som avslutningsprojekt när Christer senare gick journalistprogrammet hade han gjort ett program för TV om vad människor trodde hände efter döden. Programmet sågs av Siewert Öholm och han anställde Christer som reporter i programmet Eftersnack.
Hans insatser hos Öholm ledde i sin tur att Christer fick frågan att leda programmet Frank i P3. Efter två år i programmet kom tillslut frågan om han ville ta över relationsprogrammet Doris som gick i P3 på den tiden. I och med att Christer tyckte att Doris kanske inte var ett så passande namn för hans program, döptes det om till Christer.
”Något som kändes väldigt obekvämt. Hade det blivit dåligt skulle det varit det sista jag gjorde, men det känns ju bra nu.”
Christer och jag sitter i ett litet konferensrum i SVT-huset med varsin kaffe.
En arbetsplats Christer gått till de senaset elva åren för att sända sitt program med vanliga människor i centrum.
Även Christer kan förstå att programmet kändes lite mesigt jämfört med alla andra program som sändes just då. Detta var ju ett program som strök lyssnaren medhårs.
”Vi har aldrig gjort någon hemlighet i att vi bara är vanliga människor som inte är speciellt tuffa.
Det gör att det blir lättare för lyssnaren att öppna sig.
Om man ringer till någon som man tror ska göra narr av en, då ringer man inte.
När vi startade var klimatet fortfarande väldigt hårt, ironiskt och skämtsamt. Många tyckte vi var löjliga.
Men nu tycker jag det snarare har svängt. Om mänskligheten ska överleva är det inte direkt de hårda värdena vi ska satsa på.”
-Trodde du att ni skulle hålla på så här länge?
Absolut inte!
Jag har aldrig trott att det skulle hålla på mer än ett år åt gången. Det har jag trott i elva år.
Jag är överraskad och tacksam att det hållit på såpass länge det gjort, vilket är helt otroligt!
-Vad har varit nyckeln till framgång för programmet?
I och med att det bygger på lyssnarnas egna berättelser, så blir det ständigt självförnyande.
Det går inte en dag utan att jag blir riktigt överraskad över något som folk ringer in och berättar.
Jag har många gånger tänkt att jag hört allt, men det har jag inte och det kommer dröja länge innan jag hört allt.
-Någon berättelse som varit mer berörande än andra?
Vi har bland annat haft några fantastiska kärlekshistorier.
Typ den om Anton och Marina .
En norrländsk kille från Lycksele som ringde in och berättade med sin dialekt om hur han träffade sin tjej Marina. -Hon var så vacker och hade pippilotter i håret.
Det blev som en följetong och folk blev otroligt engagerade. SVT åkte hem till dem för att göra ett reportage och Expressen ringde upp mig.
De blev som en symbol för kärleken.
Sedan finns det en del hemska saker också.
Bland annat en kille som fortfarande hade en kula kvar i huvudet efter att ha lekt med en pistol när han var liten.
Vi har pratat med folk som varit dödsförklarade och andra som sett sina vänner dö.
Morgan pratade med en kvinna som brukade ragga upp killar kring Avenyn och sedan bita dem i kuken.
Det enda man egentligen kan säga är att verkligheten alltid överträffar dikten. Det finns inget som är mer spännande än folks vardag.
-Något i programmets om ni lyckats hålla vid liv igenom alla år?
Det är väldigt många saker.
Bland annat relationsrådet, fredagsflörten och moraltestet.
De går liksom inte att ta bort, för folk vill ha det så.
När uppdraget kom att vi skulle göra ett relationsprogram, tyckte jag att det lät väldigt pressande.
Vad skulle man prata om liksom? Vaxade bikinilinjer, att göra slut, lite sex… Det måste man väl tömma på ett par veckor.
Det blev en verklig a-ha upplevelse för mig och Morgan när det gick upp för oss att relationer kan vara precis allt. Möten i affärer, en som kör bil och träffar en polis – allt är relationer.
Det var då vi bröt igenom.
-Hur ofta får du som programledare sitta och lida sig igenom en låt som ska spelas i programmet?
Jag lyssnar inte så mycket på musiken i programmet.
När musiken går på är jag fullt upptagen med att förbereda mig inför nästa samtal.
Det får vara något som jag verkligen gillar för att jag ska lyssna på det.
Men visst, det är klart att det varit perioder då det spelats låtar som jag verkligen inte tål. Då får man ha en dialog med musikredaktören och be dem spela just den låten i något annat program.
-Hur var reaktionerna när ni skulle lägga ner?
Det var väldigt starka reaktioner.
Det finns en protestgrupp på Facebook som är större än Moderaternas sida där.
Radio är ett stort vanemedie och flera människor har lyssnat på oss varje dag i ett helt decennium.
Men förhoppningsvis kommer något annat de kan vänja sig vid.
-Har ni någon plan för de sista avsnitten?
Nej det har vi inte.
Vi stoppar bara in ämnen som vi tycker är roliga.
Sista programmet går på nyårsafton och där har vi inte lagt upp några större planer mer än att folk får ringa in en sista gång och snacka med oss.
Jag tror mer på att göra ett glatt och pampigt avslut, än att man grottar ner sig och blir ledsen. Det handlar ju ändå om underhållning.
Sedan blir det avskedsfest på Pustervik lördagen den 28:e December. Då kommer några kändisar dit och jag och Morgan har lovat bjuda på nakenchock.
-Vad händer efter Christer?
Vi har fått beställning på ett nytt program som ska handla om aktualiteter.
Jag är fortfarande inte helt säker på vad som menas med aktualiteter. Men det tror jag är en bra infallsvinkel att inte veta och förhoppningsvis kommer allt att klarna. Men vi ska sätta oss ner och börja planera i Februari och innan det ska jag vara ledig i några veckor.
Det nya programmet kommer att gå mellan 17 och 18 vilket känns lite som en helvetestimma för alla människor. Det ska bli spännande att liva upp den tiden då folk sitter i bilkö, hämtar snoriga ungar från dagis eller lagar mat.
-Hur fick du för dig att skaffa ditt stora ZZ Top-skägg?
Jag vet inte riktigt om det är jag än för att vara ärlig.
Men jag har ju haft samma frisyr sedan jag var sjutton. För tre, fyra år sedan kände jag att det inte såg så bra ut längre och bestämde mig för att raka av mig håret.
Jag såg ut som en biljardboll och fick total panik!
När jag skulle låta det växa ut igen, märkte jag att jag hade en fantastisk skäggväxt och lät det flöda istället.
Det är så kul med skägg, för det väcker sådana reaktioner. Jag har ju spelat mycket synth och syntharna är inte så förtjusta i skägg, vilket jag tycker blir roligt.
-Ja, hur går det med Universal Poplab. Kommer det någon mer skiva från er?
Det ligger ganska mycket på is.
Vi har en halvfärdig skiva som legat i fyra år nu.
Saken var den att när jag var 13 trodde jag att jag skulle kunna försörja mig på att spela synth. Men någonstans vid 35 insåg jag att det inte kommer att bli så.
De senaste åren har jag istället satsat på att skriva färdigt min bok, och det lär jag nog fortsätta med då jag håller på med ännu en just nu.
Men vi spelar faktiskt live lite då och då. Antingen när det är riktigt bra betalt eller ett riktigt roligt gig, och bra betalt är det aldrig…
Christer skrattar och jag stänger av inspelningen på min iPhone.
Innan jag lämnar huset smiter vi in i studion för att ta ett par kort på honom när han står och låtsassänder sitt program. En bild som mer eller mindre avslutar en av de längsta radioepokerna i Sveriges Radios historia efter elva mycket uppskattade år med samma programledare.
