Rasmus Faber är på sitt sommarställe och njuter av semestern när jag får tag på honom.
Eller, om semester betyder snickra och såga på huset från tidig morgon, istället för att tänka så mycket på nästa DJ-set eller skivrelease, så är det semester.
Hans senaste singel We Laugh We Dance We Cry har tagit bra fart i både radio och på dansgolven, inte minst ute i Europa. En klubbig danslåt med ett snyggt pianoriff. Den ger en arenarock-känsla med sin catchiga Coldplay refräng.
”När mitt franska skivbolag fick höra den sa de att de älskade låten, men tyckte att den lät lite för mycket Coldplay. Så de skickade över en lista på låtar med Afrojack och Guetta och sånt. Då blev jag lite ställd. Coldplay går det väl rätt bra för?”
Låten kopplade samman Rasmus med sin gamla kollega, sångaren Linus Norda . De två hade ett band ihop med för 12 år sedan, som spelade ”melodisk och ganska pompös rock”. Något som Rasmus nu försökte blanda med soundet av dagens dansgolv.
”Precis som jag jag förr lät latin och jazz blandas med den tidens house, ville jag ta det positiva sidorna med arenarock som Coldplay och U2 , och den musiken jag spelade ihop med Linus, och koppla det med dagens dansmusik. Precis samma idé egentligen!”
Rasmus har alltid haft en strävan att få sin dansmusik att på något sätt kännas ”på riktigt”, och man får anta att det har sin grund bl.a i att han är en mycket skicklig och skolad musiker.

Rasmus far var barytonsaxofonisten Gunnar Bergsten , så han växte upp i en mycket musikalisk familj.
Vid sju års ålder började Rasmus spela piano som övergick i pianolektioner med just jazzinriktning.
Hans musikaliska kunskaper tog honom till Södra Latin, där han kunde utveckla sig än mer som musiker och kompositör.
”Jag var ändå inte jazzigast i klassen. Jag hade helt klart en popbakterie i mig.” berättar han.
Efter några år som musiker bakom andra artister samt olika bandkonstellationer började han dock gå mer och mer över mot dansmusiken.
”Egentligen började jag extremt tidigt med att göra musik. Jag fick en Atari av min pappa när jag var 11. Allt var ju så otroligt mycket knepigare då.
När jag var 20 satt jag och försökte få ihop färdiga produktioner med bara en sampler. En person som är 20 idag skulle ju lätt ha kunnat sitta med professionella grejer sedan 11-årsåldern.”

Rasmus första singelsläpp, Never Felt So Fly , kom ut 2002 och sjungs av sångaren Melo .
Singeln följdes upp året därpå av låten Ever After . Denna gång gav han ut låten på sin egna label Farplane Records.
En release som sakta men säkert befäste Rasmus som en av de nya stora spelarna på housescenen.
”Det tog tre år för mig att fatta att Ever After faktiskt var mitt break som artist.
På den tiden fanns ju knappt ens MySpace och man hade inte den där direktkontakten för att kunna se hypen, som man kan idag med Twitter och SoundCloud.
Jag fick ett samtal från en kompis som berättar att min låt spelats massa i Kroatien, vilket lite förklarade varför jag fick en spelning just där.
Jag hade ju inte den kollen som ett stort skivbolag kunde ha och den sociala revolutionen hade inte slagit igenom.
Så det var mer en process mellan 2002 och 2005 där man liksom fattade vad man höll på med.”

När Rasmus började producera sina låtar, kom fler och fler frågor om han ville DJ:a.
”I början ville jag inte spela skivor, men så kom det lite för många och roliga förfrågningar, så en gång sa jag bara ’javisst, jag spelar skivor’”.
Hur Rasmus första gig som DJ blev vågar han inte tänka på, men fler spelningar blev det även efter det, så helt galet dåligt kan det ju inte ha varit.
Men han är inte längre känd som bara DJ när han spelar på klubbar.
Likt de mer latino-inspirerade dansgolven som har live-trummor på scenen tillsammans med DJn, spelar Rasmus själv piano till musiken.
”Jag hade gig där jag först skulle spela piano i ett band och sedan DJa efter det. För att lösa det rent logistiskt ställde jag pianot ovanpå mixerbodet. Då kände jag att – just det, såhär ska jag göra!”
På det viset kan han alltså blanda den förinspelade musiken med livekänslan av pianot. Ett unikt drag för hans dansgolv.

Det är inte bara under sina DJ-set som Rasmus får visa upp sin musikaliska birljans.
Han har producerat ett projekt som kallas för Platina Jazz, där han tillsammans med musikjournalisten Yuzuru Sato skapar jazzversioner av låtar från japanska animé-filmer.
Till detta har han även startat RaFa Orchestra , som gör mer jazzpoppiga versioner av hans egna låtar. Orkestern består av tio olika musiker, vänner som följt och jobbat med Rasmus under åren. Musiken har tagit dem till olika delar av världen, och de har även gett ut ett par liveskivor.
Så om han från början tog in det jazziga i dansmusiken, låter han nu dansmusiken bli en del i jazzen.
Med andra ord kan man säga att Faber har många järn i elden, främst på grund av sitt breda musikaliska kunnande.
”Jag kan bli lite avundsjuk på de som bara kan en sak och är riktigt bra på det. De som inte är lika breda har liksom ett kreativt spjut, en stark och tydlig riktning. Men när man väl får till synergin mellan olika genrer har man skapat något man kan känna sig genuint stolt över.”
I början var det tänkt att namnet RaFa skulle vara ett alter ego som skulle stå för Rasmus lite mörkare projekt. Att man skulle kunna förstå inriktningen på en remix av Rasmus Faber och RaFa bara igenom att se namnet. Men det blev aldrig så – även om det finns några mixar under RaFa-namnet.
Vi pratar lite om hur mycket lättare det hade varit att söka på Rasmus i iTunes eller Spotify om han delat upp sig lite mer. Nu blir hans katalog väldigt stor och lite svårsökt på det digitala viset. Samtidigt är han ju bred även som elektronisk artist. Så där hade det kanske varit en bra sak med ett eller ett par alias. Men nu är det kanske svårt att ändra på sitt namn efter mer än tio år och kategorisera om hela repertoaren för att den just ska vara lätt att hantera i Spotify.
Det får väl ses som en extra treat när man dyker ner i katalogen, att man hittar ett modernt klubbsound, blandat med latinhouse, remixar, Brand New Heavies -aktig jazzpop och ren jazz.

I vintras släppte Rasmus sin skiva We Laugh We Dance We Cry i Japan och Indonesien.
Skivan innehåller några av hans senaste singlar No Surprises och We Go Oh , samt självklart titelspåret. Om själva albumet kommer att släppas även här är nog inte helt säkert. Målet är mer att släppa låtar som singlar.
Närmast är det låten Clear Rain med Opus 3 sångerskan Kirsty Hawkshaw som ska släppas, samt att han än en gång samarbetar med den fantastiska Frida Sudemo på låten Indian Summer .
Med We Go Oh och We Laugh… tar Rasmus i en ny riktning mot den mer kommersiella EDM-genren.
Men även här vill han gå sin egna väg och som sagt blanda arenapopen med dagens klubbmusik.
”Jag ser dessa låtar som ett experiment. Går det att fylla den här genren med lite mer långsiktiga musikaliska värden? Som att gå tillbaka och inspireras av arenabanden från 80-talet och se om det går att slå samman det.
Samtidigt gör jag ju inte lätt för folk. De som följt mig under åren känner väl att jag med We Laugh We Dance We Cry inte riktigt gör det jag brukar göra, vad nu det är, medan andra tycker att det är grymt.
Men om jag bara gjorde samma sak om och om igen så hade jag nog inte haft så många följare heller. Hade blivit för trött på det själv dessutom”
Att det är en kommersiell succé som Rasmus fått med sitt nya sound råder ingen tvivel om. Sedan har han ju fler starka låtar att följa upp med, som även de har stor chans att nå topplisteframgångar.
När han nu ändå gjort så mycket och hela tiden testar nya saker och inriktningar, så undrar jag till slut var han vill gå efter detta? ”Med tanke på hur mycket olika grejer jag gjort så kanske det är dags för någon sorts ordentlig musikalisk urspårning, ’nu har han verkligen tappat det’ typ. Så går de tillbaka och tittar på vad jag har gjort innan och bara ’ja men du ser ju… Man såg ju vart det var på väg’ Sitar-skivan liksom.”
Vi skrattar åt Rasmus siande om framtiden innan han återgår till att snickra på huset.

Här är videon till We laugh we dance we cry

Här kan ni lyssna på RaFa Orchestra Live at Stockholm Jazz Festival.