Det första som slår mig när jag traskar in i Roxy Recordings -lokaler på Kungsholmen är hur litet kontoret är.
Efter att ha träffat de lite större (läs internationella) musikbolagen under torsdagen, är detta mer något som skulle kunna liknas en enkel budfirma. Ett stort rum där några skrivbord står uppställda utmed ena väggen samt två mindre rum för konferens eller möten.
Det är dock inte detta som är magin med Roxys kontor. Magin sitter en trappa ner, där den gamla Cherion -studion huserar. Igenom detta enkla kontor har några av världens största artister gått för att jobba med Denniz Pop , Max Martin , Jörgen Elofsson eller paret Felix Persson och Märta Grauers .
Jag får en snabb guidning igenom studion av Märta som är först på plats på förmiddagen denna varma och sköna fredagsmorgon i Stockholm.
”Där borta sitter Anders Hansson och jobbar” säger hon och pekar mot en stor vit dörr, ”och här sitter vi”.
Rummet är mindre än min sängkammare och har en iMac samt en USB-synth kopplad till sig. Vid datorn ligger en kartong med hundratals röda kondom-paket.
We should go home together står det på dem med stora bokstäver och ett hjärta med texten Le Kid i.
”Vi ska ha dem till releasefesten den sjunde September.”
När vi är på väg upp från källaren möter vi Felix i trappan.
Dagen till ära är han slätrakad, vilket jag tror är första gången jag sett honom som.
Vi sätter oss inne i ett av konferensrummen för att prata om deras musik och framför allt dem.

Till en början var planen för denna intervju lite annorlunda.
Jag ville samla hela Le Kid för att prata om det som hänt från Melodifestivalen till deras debutalbum Oh Alright .
Men hade jag gjort det skulle jag inte kunna prata så mycket om saker som jag älskar att prata om – produktion och låtskriveri och det där tekniska bakom en låt som kanske inte bara har med Le Kid att göra.
För visst hade det känts konstigt att ta upp tillexempel Dream Beats som Johanna Berglund och Helena Lillberg inte har så mycket att göra med – eller jo, de sjunger in lite demos för dem – men det är ändå inte deras grupp så att säga.
Så det fick istället bli en intervju med enbart Felix och Märta – två av svensk popmusik mest begåvade doldisar.

Men vi börjar denna resa från början.
Första gången Felix och Märta träffade varandra var i gymnasiet hemma i Lund.
Märta är ett år yngre än Felix så när hon blev den nya tjejen på skolan hade de gått runt på skolgården och tittat på varandra lite i smyg under en tid.
Det var Felix som via en gemensam vän tog första steget mot Märta. Han behövde nämligen klippa sig och blev rekommenderad att bli klippt av Märta för ”hon var bra på att klippa”.
Det första scharmtrollet Felix säger till sin blivande flickvän är dock ”Klipper du fel, dödar jag dig.”
”Ja, det var inte den där romantiska drejscenen i Ghost direkt” skrattar Märta åt deras första träff.
Men uppenbarligen funkade Felix hot på Märta för de har varit ett par ända sedan dess.

Båda två hade musiken i bagaget redan innan de träffade varandra.
Felix var med i ett Bob Hund och Doktor Kosmos -inspirerat ”skitband” som han själv kallar det för medan Märta hade ett lite bättre band som spelade britpop, där hon sjöng och spelade gitarr. När hon sedan bytte gitarren mot en synth blev det genast så mycket bättre instämmer båda två i sina fåtöljer.
Det är verkligen en gemensam nämnare för både Felix och Märta – de älskar elektronisk popmusik.

”Jag har gjort musik på datorn sedan 94. Då körde jag med Amigan hemma och gjorde dunka-dunka. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så coolt att man kunde lägga in en trumma och en synth från olika skivor och så blev det pop. Eller jag tyckte det var pop. Det var så-jävla-coolt.”
Det var kärleken till den elektroniska popmusiken som fick Felix att få upp ögonen för ett av hans största idoler – Army Of Lovers .
Enligt Felix var Army Of Lovers precis den motsats till den tråkiga musikvåg som svepte över världen med Kurt Cobain i spetsen av grungestilen.
”Att då – eller det var lite senare i och för sig – se personer gå omkring med en jättpenis i guld, eller när de är hos Adam Alsing med en banderoll där det står Rädda Syfilis! Så känner man att det finns ingen anledning att inte tycka detta är världens bästa band.”
För mig är det fantastiskt att sitta här och lyssna på Felix när han pratar. Ögonen gnistrar av passion för musiken han beskriver och det finns ingen hejd i honom när han pratar om sina gamla idoler.
Nu har ju Felix och Märta haft förmånen att jobba med Alexander Bard vid ett antal tillfällen, så självklart var jag tvungen att fråga om det var stort att få jobba med honom första gången.
”Nu vill jag ju vara proffsig och säga att nej, men jaaaa!”

Att Army Of Lovers haft en stor inverkan på Felix val av musik kunde verkligen ses i hans dåvarande grupp som hette Family Jewels , ”som Marinas skiva, men vi var först!” lägger han till lite triumferande.
Detta var ett rent synthpopband, vars låtar var otroligt inspirerade av Frankrike för att spä på Arme Of Lovers-kopplingen ännu mer.
”Vi gjorde massa låtar med franska titlar, typ Normandie och Joan of Arc . Vi till och med bröt på franska när vi sjöng.”
Det var med Family Jewels som Märta och Felix började jobba ihop som musiker. Felix och hans bandkompis kom på att de behövde en sångerska till gruppen och tog in Märta.

Ödet hade dock en annan plan för det äkta paret än att göra franskbrytande popmusik som de i och för sig tyckte var fantastiskt nere i Skåne.
En dag ringde en kille som hette Mårten Sanden på dörren.
Han var en gammal elev till Felix mamma som skulle lämna tillbaka några böcker han glömt hemma ett bra tag.
Mårten berättade för Felix över en fika att han höll på att skriva låtar till bland annat Alcazar . Han gillade även Felix och Märtas låtar och tog med sig dem tillbaka till Stockholm där han spelade upp musiken för sin låtskrivarpartner Anders Hansson.
Andres var väl inte direkt imponerad över musiken från Skåne och mer eller mindre avfärdade dem med att ”tja, de kan väl koka kaffe någon stans om de bli lite bättre.”
Men Anders såg uppenbarligen något hos paret och gav dem lite råd på vägen.
Bland annat tyckte han att de skulle jobba ännu hårdare på att få musiken att låta fantastisk, att Felix aldrig skulle sjunga på en låt, samt att de borde flytta upp till Stockholm.
Sagt och gjort. De bytte sitt 200-postnummer mot ett 100-nummer och började jobba med att skriva musik i huvudstaden.

Båda hade tagit Hansson på orden och jobbade disciplinerat hårt med att skapa de där låtarna som de sakta men säkert gjorde fantastiska.
Deras bibliotek i datorn med musik som de skrivit växte under året som gick.
Även om Anders fortfarande inte var helt imponerad av parets musik – som han ett år senare kallade för Smurfhits – lät han dem remixa BWO samt backa upp honom i studion.
”Vi försökte helt enkelt jobba så mycket som möjligt och det gör vi ju fortfarande.” säger Felix. ”Jag tror både jag och Märta är övertygade om att det handlar inte så mycket om talang som det handlar om timmar.”
”Man måste ju leverera och allt blir bättre ju mer tid du lägger på det,” fyller Märta in. ”Då får man prioritera bort tillexempel semester för att jobba på låtar.”
” Rembrant blev inte bra på att måla en tavlor. Min gissning var att han satt uppe på nätterna och målade medan alla andra festade, vilket gjorde att han blev jävligt grym på att måla.
Jag tror att man måste sitta med trummorna och lära sig att få dem låta så feta som möjligt. Samtidigt ska man självklart vara ödmjuk och är det någon annan som får sina trummor att låta ännu fetare ska man fråga hur de gör istället för att bli avundsjuk. Nästan alla är såpass snälla att de visar hur de gjort så man kan använda det ljudet själv, för att kanske senare lära ut det till någon annan.”
Det var mötet med Hansson som gav dem de kunskaper de behövde för att bli bättre. Han var aldrig den som lade sig i deras arbete med att försöka briljera eller göra om, utan han pekade bara på småsaker och gav dem tips och råd på vägen så att de själva kunde utveckla sig och bli ännu bättre.

Till slut var de redo för att ta steget från produktionsstudion ut på scenerna.
De grundade Le Kid tillsammans med Anton Malmberg Hård af Segerstad och tog in sångerskorna Johanna Berglund och Helena Lillberg.
”För Felix och mig har det handlat om att vi vill skriva låtar som vi själva kan forma som vi vill. Att få göra något från grunden, vilket vi båda känner är otroligt tillfredsställande.”
”Le Kid började mer som en knullkompis, som att det inte är så mycket känslor i det men det är bra för mig. Men sedan började man tycka så himla bra om personerna man jobbade med och att det var så kul.”
Det var väl en del av sanningen bakom gruppen.
En annan del var att paret skrivit så otroligt mycket musik under åren som bara blev liggande. De kanske blivit strukna från en skiva eller inte gillades av artisten de var skrivna åt från början.
Även om Felix inte kan förstå hur man ibland väljer bort några av deras fantastiska låtar, var det ändå så att allt inte kan tilltala alla – inte ens i den underbara värld som kallas popmusik.
Så istället för att låtarna skulle glömmas bort blev Le Kid ett forum att få ut deras poplåtar på deras villkor.
Till en början var dock planen att de skulle sätta ihop ett par sångerskor som sjöng deras låtar, men de blev övertalade av deras skivbolag att vara med för att bilda en grupp istället.
Detta var till en början något som vare sig Felix eller Märta var direkt pigga på.
”Vi försökte med allt för att inte synas, utan bara vara med som en liten skugga i bakgrunden” säger Märta.
”Kanske vi kunde ha soppåsar på huvudet?” säger Felix och skiner upp.
Nu visade det sig att båda tyckte det var kul att vara med i gruppen och få synas på scenen ändå, så de behövde inte spela i masker eller i soppåsar för att uppskatta vara en del av Le Kid.
Sedan är det svårt att inte vilja stå på scenen när man är så färgsprakande som gruppen faktiskt är.

Hela konceptet Le Kid har sakta men säkert formats efter medlemmarna i bandet
Det var aldrig så att de hade en plan på att ”så här ska Le Kid se ut”, utan det har vuxit fram igenom de fem medlemmarna i bandet. Man ska säga att det är mycket av deras personligheter som speglas i stilen, vilket samtidigt gör den äkta.
En stil som bygger på mycket färg, popkonst och posering.
Gruppens stil syns mer eller mindre i allt de gör.
Allt från bilder de lägger upp på sin Facebook-sida och kommentarer de lägger upp på Twitter. Allt har den Le Kid-känslan som både gör en glad och lycklig.
Även i gruppens videor får de fram en speciell atmosfär.
Som i Mercy mercy med färgsprakande baddräkter i Stockholms skärgård, eller den fantastiska videon till America där de gör sina spelningar på de mest udda ställen. Själva var de sådär fantastiskt Le Kid:iga medan omgivningen oftast var grå och inte direkt uppmärksammande sina sjungande gäster.
Mest lyftes ögonbrynen dock till videon för We should go home together .
Kanske inte för att den var färgsprakande och glad, utan för att den förstärkte den ganska felaktiga myten om att Le Kid bara är en grupp för bögar.
”I videon har vi ju män som tvättar varandra – kort sagt är vi ett bögband. Men om en cool house DJ gör en låt med snygga, halvnakna tjejer som tvättar varandra är det något för killarna och se på.” suckar Felix lite uppgivet.
Det borde ju vara helt rätt med en grupp som gör videor för tjejer – så de också har något fint att titta på och kanske för killarna att bli lite avundsjuka över, utan att det just ska vara ett bögband.
Samtidigt kan man ju diskutera huruvida en video med Lady GaGa med alla snygga killar som är där, automatiskt gör henne till en artist enbart för bögarna? Nog för att hon har en stor bögpublik, men man tänker ju inte direkt att videon skulle vara anpassad enbart för den homosexuella publiken. Samma gäller musiken, som trots allt uppskattas av alla – inte bara bögarna.

Det är många fördomar Le Kid måste slåss med när de ska ta över världen med sin popmusik.
Ett av de större är deras medverkan i Melodifestivalen tidigare i vår.
Programmet gav dem en bred publik men samtidigt stängde den många dörrar.
När jag frågar om de kan tänka sig vara med i Melodifestivalen 2012 med Le Kid kommer svaret snabbt i kör.
”Nej.”
”Det blir säkert mer Melodifestivaler” säger Felix.
”Men det vore nog dumt att vara med nu, tycker vi.” fortsätter Märta.
Båda är dock kluvna till Melodifestivalen. Samtidigt som de vet att de har en stor publik i det forumet (mellan två och fyra miljoner tittare trollar man ju inte direkt bort), men de har ändå en plan för Le Kid som de förhoppningsvis kan jobba mot även utan den tävlingen nästa år.
Felix förklarar: ”Ur ett Melodifestivalsperspektiv vore det bra att vara med, för det hade nog gått ganska bra för oss om vi hade en bra låt nästa år. Men faktum är att det trista med Melodifestivalen är att stegen från Melodifestivalen är inte så stora efter man varit med. Det är Så ska det låta och Världens barn gala eller shoppingcentrum efter det.
Vi vill ju kunna spela på Way Out West eller Debaser Medis , men det dödar man lite med Melodifestivalen. Våra bokare har ju ringt alla coola klubbar i Sverige och det blir automatisk en tröskel för dem när de säger att ‘dom var ju med i Melodifestivalen’. Det är kanske töntigt, men det är ett faktum.
Jag själv älskar Melodifestivalen och vill vara med igen med Le Kid, men vi känner att det blir för svårt att tjäna tillbaks det där igen och då måste vi göra en jätteindie-skiva med ostämda gitarrer och det vill vi inte.”

Som ett arbetande par är det ju alltid intressant att veta vem det är som gör vad när de skriver en låt.
I fallet Felix och Märta är det ett väldigt modernt förhållande, där båda mer eller mindre gör lika mycket.
Den stora skillnaden är att Märta är den som är bättre på beats medan Felix är den som skriver de flesta texterna. Annars är de väldigt sammansvetsade och har en ganska homogen bild av hur låten ska bli när den väl är klar. Det kanske kan vara till nackdel ibland med såpass likatänkande i den kreativa processen, men än så länge har de lyckats hitta rätt i många av låtarna. Samtidigt kan den andre ta vid där den första fastnat i en låt och fortsätta förbättra utan att resultatet blir något helt annat.
Vad båda dock är helt säkra på är att de inte gärna tar in ytterligare en producent eller låtskrivare för Le Kid utan håller det på den nivå de har idag. Dels för att de redan jobbar såpass mycket med olika producenter och låtskrivare till andra artister, men också för att de vill hålla gruppen inom familjen. Samtidigt erkänner de att de inte skulle tveka att ta in en annan producent om låten krävde det. Skulle de vilja göra en mer klubbig Le Kid-låt så kanske det behövs någon som är ännu bättre på dansmusik än vad de själva är. Men känner jag Felix och Märta rätt hade de nog i första hand försökt att fixa det själv. Deras styrka som producenter ligger ju i att de är villiga att hela tiden utveckla sig och lära sig mer för att kunna göra ännu bättre låtar.

Paret har ju haft fördelen att jobba med en hel del artister under åren.
Allt från att remixa och producera till att skriva.
Med tanke på att de ändå gjort såpass mycket musik finns ju alltid den där låten man är lite mer stolt över.
”Ska man ta totalt sätt och även om vi inte har skrivit den utan bara producerat, så skulle jag säga att jag är mest stolt över Release me med Agnes . Den vinner för mig ur det perspektivet. Skulle jag ta en låt som vi skrivit skulle det vara någon Le Kid låt… Jag känner mig så ruskigt stolt över We should go home together . Jag tycker personligen det är en av de bästa låtarna jag någonsin hört.” erkänner Felix.
”Jag skulle nog välja America faktiskt. Det är i och för sig svårt att säga.” fliker Märta in.

Nu är det ju inte bara Le Kid paret jobbar regelbundet med. De har även ett litet kollektiv med Anders Hansson som kallas Dream Beats.
Lite som med Le Kid är detta ett sätt för främst Anders att få utlopp för sina låtar som inte hittar ett hem hos andra artister.
Förr kunde han ge många av dem till BWO, men nu när de inte längre är aktiva som band behövde han en annan grupp som kunde förädla hans låtar till dansgolvet.
Tillsammans med Felix och Märta skapade han då Dream Beats.
Första singeln var den disco houseiga Feel 4 You som framfördes av Alcazar.
Själva idén med gruppen är dock inte att Alcazar ska sjunga varje låt de släpper, utan de vill kunna ta in olika sångare och sångerskor för varje låt och ändå ha det under samma projekt.
”Det enda vi vill göra med Dream Beats är att göra hitlåtar. Vi vill bara göra singlar och kommer det fyra eller fem Dream Beats-singlar nästa år så är ju det helt fantastiskt.” säger Felix.
”Vem vet, det kanske blir ett album till slut.” tillägger Märta.
”Första låten är ju lite mer discoig, men annars skulle jag säga att resten är så som vi brukar göra i form av danspop.
Jag tror det är så sjukt viktigt att man lyssnar på ny musik hela tiden. Just nu måste man ju ändå lyssna på säg nya låten med Swedish House Mafia och den musik som funkar nu för att se vad i det här kan jag ta med mig utan att bli en copycat, så låten blir modern men ändå oss.”

Ett annat projekt duon haft ett tag är att producera Kate Ryans kommande album, som nu är färdigt för att släppas under hösten.
Till Felix stora besvikelse sjunger hon inte på franska denna gången, men istället får hon välproducerad popmusik från gamla Cherion-studion.
De har även skrivit låten Believer till albumet, som då följer temat på de andra ”religiösa” låtarna Oh my God och Bigger then Jesus .
Just nu sitter de med Martin Rolinski och knåpar på hans debutalbum som soloartist, samtidigt som de skriver låtar till album nummer två med Le Kid.
Det har ju varit en ganska lång process att få ut debutalbumet Oh Alright som mer eller mindre legat klart i ett halvår. Men nu ska det äntligen få möta publiken och med det sätta lite färg på den svenska pophimlen.
Ingen av dem ville dock börja på album nummer två förrän de släppt det första. Men nu när ett datum faktiskt blivit spikat kände de att de kunde lyfta på locket till idélådan och släppa loss sin kreativitet för att skapa nya låtar i glada pastellfärger.

Med Le Kid, Dream Beats och andra projekt som faller dem i knät titt som tätt kan jag ju inte låta bli att fråga om det är någon artist de drömmer att få jobba med.
” Kylie !” svarar de båda i kör.
”Hon har alltid varit vårt konkreta mål, att ’en dag’ – sedan vet jag inte om hon hinner bli för gammal tills dess…” lägger Märta till.
”Äh, det finns botox så det räcker.” säger Felix.
”Sedan har vi ju en del till. Producera Pet Shop Boys nästa album hade ju inte varit helt fel.” spinner Märta vidare.
”Producera ja, man hade inte ens velat skriva där, för det hade de gjort så mycket bättre själva. Man vill ju bara jobba med artister man känner att att ‘jag hade kunnat göra det bättre än de som gjorde förra skivan’ och så känner jag med Pet Shop Boys förra skiva, som jag ändå tyckte var bra – och samma med Kylie för den delen.”
Både Felix och Märta är som två barn i en leksaksbutik när de får låta drömmarna sväva fritt. Även om de jobbat med många riktigt bra artister är det ju drömmarna och möjligheterna om nästa artist som driver en. Konstigt vore väl annars.
Märta lägger till att hon gärna hade velat jobba med Mika medan Felix beskriver sin kärlek för Marina And The Diamonds – så det är inte bara äldre 80-tals ikoner de vill jobba med.
Även deras cover på The Killers Mr. Brightside är en liten hint om vad de skulle vilja jobba med. Att få putsa upp ett bra indieband och ta bort det tråkiga, lite smutsiga och istället gör om ljudet till något fetare. Det är ju inte för inte som de fick Orups Tiden bara gick att låta just The Killers – eller kanske mer Stuart Price .
Det är ju trots allt detta musik allt som oftast handlar om. Att låna lite från de bästa och göra något eget av det.

Efter nästan två timmar tillsammans med Felix och Märta har man lite samma känsla man får efter att ha hört någon av deras låtar – lycklig.
De är innerliga och frispråkiga, samtidigt som de brinner för det de jobbar med. Hela deras liv kretsar kring popmusik och kärleken till genren lyser igenom för varje liknelse de gör mot andra artister eller låtar.
Själv kan jag inte låta bli att dra parallell till mina egna idoler Pet Shop Boys.
Under intervjun är Felix som Neil Tennant – killen som pratar mest och skriver texterna till gruppen, medan Märta pratar men inte lika mycket (eller kanske mer får svårt att få en syl i vädret när Felix kommer igång. Men jag tror att hon trivs ganska bra så, vilket även Chris Lowe gör) samt att hon är den som är bättre på beats vilket också Chris är.
De är två personer som måste slåss mot alla fördomar man kan tänka sig för att de älskar popmusik.
Allt ifrån de färggranna kläderna och kitchiga framträdanden till att hela tiden behöva slåss mot myten att de är en grupp enbart för barn och bögar eller att inte bli tagna på allvar.
Det är lite konstigt det. För tittar man enbart på den musik som just Le Kid gör är den inte långt ifrån Kylie, Madonna och Lady GaGa eller andra lite mer rumsrena popartister som tillexempel förut nämnda The Killers eller Pulp .
Hur som helst så kommer Le Kid troligen inte få spela på Way Out West nästa år och kanske inte 2013 heller. Men vem vet. Album nummer två kanske får även den mest creddiga artistbokaren och recensenten att fatta att det Felix och Märta gör inte är simpel tuggummipop som passar Smurfhits, utan faktiskt något större än så.
Något i storleksgraden den bästa popmusik detta land producerar.