En intervju med Brandur

Jag blev mycket positivt överraskad när jag hörde The Illusion of med Brandur Enni för första gången.
Vem kunde tro att den skönsjungande killen som framförde Lullaby i Melodifestivalen 2008 kunde göra elektropop – och riktigt bra sådan!
Han hade liksom träffat helt rätt i min bok och jag frågade hans skivbolag om jag kunde få en pratstund med Brandur om hans nya musikstil.
Några dagar senare ringde Brandur upp mig efter ett besök på Kungliga Biblioteket i Stockholm och vi pratade under hans resa hem igenom huvudstaden.
Han var väldigt lättsam att prata med och vi gick igenom det mest om honom, allt från barndom till var han är på väg med det kommande albumet.

Brandurs musikaliska karriär började när han var nio år i sitt hemland Färöarna, då han var med och spelade in en barnskiva. Året därpå var han med i en barngrupp och när han var 11 år sjöng han i en popgrupp som mest spelade covers.
Redan som 12-åring släppte Brandur sin första skiva – Waiting In The Moonlight , där han blandade låtar på engelska och färöska. Skivan gjorde honom stor i sitt hemland, men även på Island och Danmark.
Hans popularitet på Island resulterade i att han spelade in en duett med Yohanna , som senare skulle representera Island i Eurovision med den fantastiska låten Is it true .
Men Brandurs karriär skulle ta en helt annan riktning när han var 16 år.
”Jag var på föredrag i Nordens Hus i Torshamn som hette What does it take , där Ben Malén , från gruppen Trance Dance höll ett av föredragen. Det handlade om hur det hade gått för dem och hur svenska låtskrivare jobbade med mera.
Efter föreläsningen pratade jag med honom och berättade att jag hade spelat in en skiva, men att min röst nu gått igenom målbrottet, så det fanns inget inspelat material med min nya röst. Men jag hade börjat skriva massa låtar vid den tiden, så det fanns material att jobba med.
Malén tog min skiva och hörde av sig igen efter en vecka. Han tyckte det lät intressant, men ville veta hur min röst lät nu. Jag fick åka till Stockholm där jag slussades runt i olika studios för att spela in en ny låt varje dag med helt olika människor. Det var sjukt spännande och lite som att öppna en dörr till en helt annan värld.”
Det var dessa möten och kontakter som byggdes upp med hjälp av Ben Malén som fick Brandur att flytta till Sverige.
Han sökte och antogs till ljud- och producentutbildningen i Örnsköldsvik där han började 2006. Samtidigt som han studerade jobbade han med att spela in låtar nere i Stockholm.

Ytterligare en möjlighet öppnade sig för Brandur då Bobby Ljunggren blev presenterad hans musik.
”Han ville gärna att jag skulle testa att sjunga in några av hans låtar. Så var det en låt han fick med i Melodifestivalen, som de då inte hade bestämt vem som skulle sjunga. Bobby ville att jag skulle sjunga låten, så jag fick flyga ner från Örnsköldsvik och spelade in låten.”
Det var med låten Lullaby som Brandur framträdde i deltävlingen från Göteborg 2008. Låten kom på sjunde plats, men spelades flitigt i radio efter tävlingen. För Brandur var Melodifestivalen en bra promotion för honom som artist och banade vägen för en hel del andra uppdrag.
Bland annat sökte de sångare till att spela in låten Just här, just nu för Disney Channels tredje film i serien High School Musical som Brandur spelade in tillsammans med Molly Sandén .

Det har blivit många duetter för Brandur under åren.
Han berättar att han gillar att sjunga med Anna Bergendahl , för hon har en såpass speciell röst. De sjöng tillsammans på Annas skiva Yours Sincerely med låten You make me happy , samt att de framfört Full steam av David Gray och Annie Lennox vid ett flertal tillfällen.
När jag frågar honom om det är någon speciell artist som han skulle vilja göra en duett med blir svaret Dido .
”Hon har fantastiska texter! Det är tyvärr många som inte gillar hennes röst, för att de tycker hon är tråkig, men jag tycker hon har något personligt.
Hennes mamma är författarinna och jag gillar hennes enkla men samtidigt intelligenta språk när hon skriver. Det är lite samma med Dido och hennes texter, de är direkta utan att bli pretentiösa.”

Men nu är det dags för ett nytt kapitel i Brandurs historia.
Efter att ha legat på Ljunggrens skivbolag Lionheart har han blivit signad till systerbolaget Sofo Records på vilket han släppte singeln The illusion of .
Det är en klasskompis från Örnsköldsvik vid namn Maria Marcus som står för produktionen av låten. De hade helt enkelt testat sig fram för att hitta en ny ljudbild åt Brandur, så det inte skulle låta som förra albumet.
”Jag ville ha ett varmare ljud på Sometimes Truth Needs A Lie . Vi spelade in hela den skivan med hjälp av bandspelare och mixade analogt, så som man gjorde förr. Det var bara mastringen som gjordes digitalt, vilket fick skivan att låta mer dynamisk.”
Med det nya albumet är målet att det ska låta väldigt modernt.
Det är mycket energi och glädje i låtarna, vilket man märker på just The illusion of , men även singel nummer två If I do .
If I do fanns att ladda ner på iTunes och lyssna på Spotify under ett dygn, innan skivbolaget drog tillbaka den för att de ville presentera den för fler radiostationer.
”Jag hoppas den kan släppas snart, för jag tycker det är en sommarlåt” säger Brandur glatt och jag kan bara hålla med. Det är verkligen en skön låt, som inte är lika explosiv som dess föregångare, men den passar nog bättre för radio.

Även om albumet inte är helt klart vill Brandur få ihop tio låtar.
Han har jobbat med bland annat Marcus Winter-John och Hanne Sørgård på låtarna och Maria kommer att fortsätta sitta bakom produktionen på albumet.
Samtidigt som han jobbar med sitt tredje album sitter han hemma och skapar ett fjärde.
När Brandur är hemma jobbar han med programmet Logic tillsammans med ett piano och sin gitarr. Där sitter han och skriver på en mer akustisk färöisk skiva som han jobbar på när inspirationen faller in. Det är helt motsatt till den elektropop han skapar i studion tillsammans med Marcus, men ”samtidigt är det skönt att sitta hemma och bara spela in saker själv” berättar Brandur.
När låtarna släpps vet inte ens Brandur. Men just nu ligger allt fokus på popplattan.
Han frågar dock lite försiktigt om det kanske blir förvirrande med så olika stilar på hans musik.
Jag svarar att det troligen inte spelar någon roll. Alla artister utvecklas ju och oftast kan man behåller de gamla fansen som uppskattade det söta med Lullaby , samtidigt som de faller för den mer popiga, nya Brandur.
Brandur vill ju utveckla sig själv och sin ljudbild. Han tycker det är viktigt att ta hjälp av andra människor när man skapar musik så man får en mer dynamisk repertoar och inte låter samma. Han har verkligen bevisat att han kan variera som artist under de få åren jag känt till honom.
Från den vackra Lullaby till den explosiva The illusion of .
En utveckling jag verkligen uppskattar – som den popnörd jag är. Själv väntar jag med spänning på att få höra fler låtar från den färöiske sångaren.
Även om Brandur kommit långt i sin karriär känns det som detta är början på något fantastiskt!

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik.
Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys.
Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

2 kommentarer

  1. >Heja Brandur! Men sångaren i Trance Dance hette väl ändå Ben Marlene??

  2. Pingback: Årskrönika 2011 | Being Blogged

Send this to a friend