Känn Ingen Sorg är som en reklamfilm för Göteborg.
Vyerna över hamnstaden och scenerna främst i stadsdelen Majorna är som gjorda för att dra turister till staden.
Lägg därtill musik av Håkan Hellström så anser jag att stadsvandringar i bästa Lisbeth Salander-stil bör tas upp för att gå i Påls fotspår i staden.
Det är alltså här, i de filmtekniska delarna av Känn Ingen Sorg som jag känner att filmen hittar hem. Måns Mårlind och Björn Stein har redan tidigare visat upp sitt öga för snyggt foto och smarta filmlösningar som i filmen Storm . Men här tar de svensk film lite längre och scenerna känns som snygga foton. (Visst, som Göteborgare kommer man hitta många geografiska fel, men det är mer något man möjligen ler lite åt, det är ju bara film).
Historien i sig är väl filmens svagare ingrediens.
Vi följa den skygga musikern Pål, som lider av värsta scenskräcken. Den är så påtaglig att tänker han ”vad är det värsta som kan hända”, så händer det.
Dock är han en duktig textförfattare, vilket sångerskan och hans kärleksintresse Eva lite av utnyttjar för att få låtar till hennes band.
Men historien kretsar inte bara kring Pål, utan vi får även följa hans två barndomsvänner – kampsportutövaren Lena och langaren Johnny.
Det blir liksom en charmig historia, där man både lider och känner med Pål, spelad av en som alltid briljant Adam Lundgren . Tyvärr blir hans två vänner lite bleka som karaktärer och jag får svårt att bli riktigt engagerad i Johnnys historia eller Lenas kärleksbekymmer. Med det inte sagt att Jonathan Andersson och Josefin Neldén är direkt dåliga. De är liksom skrivna som sidokaraktärer i manus och får ingen direkt chans att lyfta.
Däremot älskar jag Disa Östrands Eva. Hon är en bra katalysator för Pål och den som drar handlingen i en mer spännande riktning.
Finns det något med filmen som gör mig lite besviken så är det faktiskt avsaknaden av musikalnummer.
Visst, nu är det ingen musikalfilm. Men skulle en svensk film passa för ett Moulin Rouge eller Across the Universe upplägg så är det ju denna.
Det är kanske därför filmens två bästa scener är när Adam och Disa sjunger Du kan få mig så lätt vid Poseidonfontänen, eller när hela ensemblen i bästa Magnolia -stil sjunger För sent för Edelweiss . Det är då jag känner att filmen är lite av ett missat tillfälle. Men samtidigt ska man kanske inte klaga på det vi inte fick.
Vi får ju ändå en av de snyggaste filmerna inspelade i Sverige.
Det duger ganska gott för mig.
65%
