Jag såg nyligen filmen The Warriors av regissören (och producenten) Walter Hill från 1979.
Jag hade faktiskt aldrig sett filmen tidigare. Minns att några av mina klasskompisar hade sett den och sa att den var extremt våldsam och samtidigt cool, när jag gick i högstadiet. -För det är klart att en film som handlar om gäng som slåss är ”cool”.
Med glasögon från 80-talet så var det nog en ganska våldsam film. Idag är filmen kanske mer något som borde ha fått 11-årsgräns. För det är inte så mycket våld i filmen. Det är mer en klassisk berättelse (baserad på boken med samma namn, som i sin tur är baserad på den grekiska berättelsen Anabasis) om ett gäng som ska ta sig från Bronx till Coney Island i Brooklyn, genom New York tunnelbanenät. Detta samtidigt som många är ute efter dem när de felaktigt blivit anklagade för ett mord på en gängledare. Allt är filmat som en serietidning, med ganska överdrivna karaktärer och välkoreograferade slagsmål. Det är en del saker i filmen som kanske inte håller lika bra idag, men det är också en hel del saker som visuellt funkar riktigt bra tyckte jag och som jag tror hade funkat ännu bättre i en remake av filmen. Tänker att då skulle man kunna gå all in av just serietidningsvåldet som med dagens teknik skulle kunna bli mer effektfull och kanske till och med råare.
Samtidigt förstår jag ändå varför filmen tilltalade många när det begav sig. Det är en ganska grabbig film och jag kan tänka mig att många såg upp till den ”coola” gängkulturen som filmen ändå spelar på. Det var ju till och med så att Paramount fick dra in filmen från biograferna för att just olika gäng vallfärdade för att se filmen och började sedan attackera varandra i biosalongen. Som man säger: testosteronstinna män i grupp är ju sällan en samling hjärnceller med så värst hög kvalitet…
Men det är också en hel del spännande moraliska inslag i filmen. Som att huvudpersonen Swan inte låter sig charmas av filmens kvinnliga hjälte när hon verkligen ber om att få ligga med honom. Utan istället fokuserar på uppdraget att ta sig hem. Samt att när den mindre charmiga medlemmen Ajax hårdhänt försöker hångla upp en kvinna i en park, blir han fäst vid en parkbänk i handklovar av kvinnan innan polisen kommer. Lite som att ett ”nej är ett nej” både före och efter 1979 och fattar du inte det så ska du åka i finkan.
Också intressant kuriosa är att karaktären Rembrant – som är uppenbart homosexuell i filmen – spelades av den homosexuella skådespelaren Marcelino Sánchez, som tyvärr gick bort i AIDS 1986.
I alla fall.
Musiken i filmen är skriven av Barry De Vorzon och han ville med filmmusiken skapa ett rocktema för synthar rent musikmässigt, där elgitarrer och trummor förstärkte syntharna. Det är ett väldigt klassiskt soundtrack med den tidens syntharrangemang som påminner om John Carpenter och Jan Hammer. Idag skulle vi kalla det för synthwave.
Personligen älskar jag stycket The Baseball Furies Chase, där ett gäng baseballspelare jagar The Warriors. Det är också scenen som är mest serietidningsaktig med de sminkade baseballspelarna.
Det är också en hel del sång i filmen, då en radiostation är en viktig del av hur händelserna i filmen presenteras och under de olika sammanfattningarna spelas musik över filmen. Mest tydligt är soulfunkiga låten Nowhere to run med Arnold McCuller, som blir första låten i filmen när alla antar att The Warriors är ansvariga för mordet och de ska fångas in, döda eller levande. Låten är en cover av Martha and the Vandellas Motownlåt från 1965, som här spelats in specifikt till soundtracket.
Filmens stora låt var In the city som De Vorzon skrivit tillsammans med Joe Walsh från Eagles. En gitarrdriven FM-rocklåt som även den känns väldigt tidstypisk med körsånger och sångarens höga ljusa stämma, medan Walsh sjunger om att växa upp i den kalla staden och att behöva slå sig fram, samtidigt önska sig något annat liv än det i storstaden. Perfekt låt ändå att spela över eftertexterna i filmen. Den liksom summerar filmen på ett snyggt sätt och liksom bara pågår medan texten flyter upp över skärmen och våra anti-hjärtar vandrar bort från kameran likt en klassisk Westernfilm.
Saken var den att de andra medlemmarna i Eagles älskade låten och när sedan bandet släppte albumet The Long Run under hösten samma år, så hade de spelat in sin version av låten. Även här var det Walsh som sjöng låten.
In the city med Eagles släpptes aldrig som singel, men den spelades ändå en hel del på radion som ett albumspår. Så den hade definitivt något – både för filmpubliken och de som gillar Eagles.
