När Taylor Swift förra året släppte The Life of a Showgirl var jag väldigt förtjust i hur fokuserat albumet kändes. Tolv låtar. Max Martin och Shellback tillbaka bakom spakarna. Ett tydligt koncept och en Taylor som verkade vilja göra pop utan att samtidigt behöva skriva en mindre roman.
Därför blev jag såklart nyfiken när hon annonserade The Life of a Showgirl: The Encore. Fyra helt nya låtar Patient Zero, Cleveland!, Pink Clouding och Babylon skrivna tillsammans med Martin och Shellback efter originalalbumet för att fira dess monumentala framgångar. Och jag ska erkänna en sak direkt: det här var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.
Jag hade nog föreställt mig fyra låtar som skulle dra Showgirl ännu längre ut på dansgolvet. Större refränger, mer glitter, kanske ett par fullständigt skamlösa Max Martin-hookar. Istället känns The Encore märkligt nog mer som en liten fristående EP än som den där stora finalen efter huvudföreställningen.
Först ut är Patient Zero och redan här skruvas förväntningarna åt ett annat håll. Produktionen är relativt återhållsam med elektroniska trummor och en nästan folkmusikdoftande stråkfigur som ger låten ett lite kyligt uttryck.Tematiskt befinner vi oss dessutom betydligt närmare The Tortured Poets Department än The Life of a Showgirl. Taylor blickar tillbaka på en relation som redan kraschat och riktar sig till kvinnan som kom efter henne. Hon vet hur historien börjar och misstänker att hon vet exakt hur den kommer sluta.
Det finns något ganska effektivt i perspektivet. Taylor är inte längre mitt i katastrofen utan betraktar den på avstånd, nästan som någon som sett filmen tidigare och redan vet slutet. Samtidigt är det just där låten skaver lite för mig. Berättandet får emellanåt en nästan överlägsen ton och jag saknar den emotionella osäkerhet som brukar göra hennes bästa relationslåtar så drabbande.
Melodin däremot? Den kryper fast. Inte den explosion jag väntade mig från Martin och Shellback, men definitivt en låt jag misstänker kommer växa efter några lyssningar.
Sedan kommer Cleveland!, och här är Taylor betydligt mer lekfull. Det finns ett lätt studsande piano, parad-trummor och en avslappnad country-popkänsla insvept i glada färger. Där Patient Zero tittar bakåt verkar Cleveland! fullständigt nöjd med att befinna sig precis här och nu.
Det är också en väldigt kär Taylor Swift vi möter. Hon bemöter omvärldens kommentarer och föreställningar om henne med en ganska enkel motfråga: spelar det egentligen någon roll vad alla andra tycker när hon själv är lycklig? Med tanke på Taylors offentliga kärleksliv, kan jag inte med att kritisera låten. Jag unnar henne lycka. Men Cleveland! hade kunnat hållas från allmänheten.
Pink Clouding är däremot den låt som snabbast hittar hem hos mig. Den öppnar mjukt och nästan drömskt innan Martin och Shellbacks rytmer smyger sig in under Taylors röst. Titeln beskriver känslan ganska väl. Allt ligger insvept i ett rosa filter. Men bakom färgerna finns någonting betydligt sorgligare. Här är Taylor ovanligt självkritisk när hon blickar tillbaka på en relation och sin egen roll i varför den inte fungerade. Det är en viktig skillnad. Hon är som bäst som låtskrivare när hon inte automatiskt placerar sig själv på rätt sida av berättelsen, och Pink Clouding har just den där lilla obekväma självinsikten som gör hennes texter intressanta.
Och så kommer Babylon. Här händer någonting. Akustiska gitarrer och stråkar öppnar upp ljudbilden och Taylor går tillbaka till en av sina allra största styrkor. Att berätta en historia snarare än att förklara en känsla. Det finns en filmisk kvalitet i låten. Bilderna får komma först och betydelsen efteråt. Taylor behöver inte understryka varje emotionell poäng utan låter melodin och berättelsen göra jobbet. Efter tre låtar där jag flera gånger känt att orden nästan stått i vägen för musiken är det befriande.
Det är också här jag tydligast hör varför de här fyra låtarna faktiskt kan höra ihop med The Life of a Showgirl. Under allt glitter handlade albumet trots allt mycket om tid. Om framgång, kärlek och ögonblick som förr eller senare försvinner. Babylon fångar den tanken utan att behöva skriva den med stora bokstäver. Och refrängen är fantastiskt fin.
Det intressanta med The Life of a Showgirl: The Encore är därför att de här fyra låtarna både passar och inte passar in.
Jag hade förväntat mig ett extranummer där Taylor, Max Martin och Shellback drog upp ridån en sista gång och avfyrade fyra stora poplåtar. Istället fick vi något betydligt mer lågmält och spretigt.
Är jag helt såld? Nej.
Framför allt hade jag hoppats att återföreningen med Max Martin och Shellback skulle innebära lite mer popmagi och några refränger som fullständigt golvade mig. Produktionen känns stundtals nästan märkligt försiktig med tanke på vilka som sitter bakom mixerbordet. Så nej, The Encore var inte riktigt det extranummer jag hade väntat mig. Men kanske är det också ganska typiskt Taylor Swift. När man väntar på fyrverkerierna drar hon ner ridån, plockar fram gitarren och börjar berätta en historia istället.
