Jag har lyssnat på Bass Persuades om och om igen de senaste dagarna. I hörlurarna, hemma framför datorn och i bilen. Jag har verkligen försökt hitta den där punkten när låtarna börjar sätta sig och albumet öppnar upp sig. Men den kommer inte riktigt.
Det är frustrerande, för här finns mycket som jag egentligen borde älska. Miley har en av popvärldens mest karaktäristiska röster och en rastlöshet som gjort hennes karriär betydligt mer intressant än många andras. Hon kan vara rockstjärna på Plastic Hearts, radiofenomen med Flowers och betydligt mer konstnärligt ambitiös på Something Beautiful.
På Bass Persuades känns det däremot som att idéerna är bättre än helheten. Titelspåret öppnar skivan med ett mörkt elektroniskt driv och Different Religion, tillsammans med Model/Actriz, är en av albumets stora höjdpunkter. Här blir produktionen kallare, mörkare och lite farligare. Miley låter fantastisk mot den industriella inramningen och plötsligt finns den där spänningen som jag önskar att albumet hade vågat hålla fast vid.
Men det är i den mer experimentella Miley där albumets tvära kast gör den konstnärliga visionen svårare att greppa, samtidigt som jag kan uppskatta att artisten söker sig utanför den tryggaste popramen. Hur som helst. Några lyssningar in finns Orbit. Vilken fin låt. Här lämnas utrymme åt Mileys röst och den där raspigheten som blivit ännu mer uttrycksfull med åren. Det finns en öppen romantik i låten som fungerar just för att hon inte försöker göra den större än den behöver vara.
Även Neon Signs, tillsammans med Andrew Wyatt och Miike Snow har något speciellt. Den har ett dekadent elektroniskt skimmer och känns som en möjlig riktning för Miley som jag gärna hade hört betydligt mer av. Let’s Get Married befinner sig i andra änden av skalan. En mjuk och uppriktig kärlekssång där Mileys röst får göra det mesta av jobbet.
Det är egentligen här min kluvenhet inför Bass Persuades ligger. Varje gång albumet börjar bli riktigt intressant verkar det byta riktning. Den mörka elektroniken får ge plats åt mjukare pop, sedan kommer dansgolvet tillbaka för att därefter försvinna igen.
Genrebyten är knappast något nytt för Miley. Men den här gången känns de inte alltid som delar av samma berättelse. Jag hade gärna stannat hela natten i den mörka klubb som Bass Persuades, Different Religion och Neon Signs öppnar dörren till. Samtidigt hade hon kunnat bygga ett helt annat och mer romantiskt album kring Orbit och Let’s Get Married.
Båda versionerna av Miley fungerar. Tillsammans blir de inte lika självklara. Så nej, Bass Persuades är inte ett dåligt album. Stundtals är det riktigt bra och här finns flera låtar jag kommer att återvända till. Men efter alla dessa genomlyssningar har albumet som helhet fortfarande inte riktigt fastnat.
Och om Bass Persuades ska ses som starten på Mileys nya era, med nytt skivbolag och ett nytt kapitel i karriären, faller det faktiskt något platt. Då hade jag önskat mig mer av känslan i Different Religion. Mer risk. Mer smuts. Mer bas. Eller åtminstone en tydligare idé om vart hon vill ta oss. För Miley övertygar fortfarande. Jag är bara inte helt övertygad av Bass Persuades.
