På ESTRUS låter Tove Lo känslorna och impulserna styra, med ett dansgolv där eufori, begär och ångest hela tiden går hand i hand. Resultatet är ett lekfullt, sensuellt och stundtals mörkt elektroniskt popalbum som känns både friare och mer spontant än föregångaren Dirt Femme. Här får motsägelserna ta plats utan att behöva förklaras eller lösas, vilket ger albumet en härligt mänsklig nerv. ESTRUS påminner framför allt om varför Tove Lo fortfarande är en av Sveriges mest intressanta och kompromisslösa popartister.
Det finns få svenska popartister som är lika bra på att kombinera det euforiska med det självdestruktiva som Tove Lo. Hos henne har dansgolvet aldrig enbart varit en plats för flykt. Det är minst lika ofta där alla känslor kommer ikapp en. Där begär möter ångest, självförtroende övergår i tvivel och en perfekt refräng kan dölja ett mindre emotionellt sammanbrott. På sjätte albumet ESTRUS drar hon den idén ytterligare ett varv.
Titeln är den biologiska termen för när ett hondjur befinner sig i brunst, vilket onekligen är väldigt Tove Lo. Sexigt, lite provokativt och samtidigt mer genomtänkt än det först kan verka. För ESTRUS handlar egentligen lika mycket om instinkt som om sex. Om vad kroppen vill kontra vad huvudet försöker övertyga oss om att vi borde vilja. Det är också ett album där Tove Lo verkar ha slutat kräva svar av sig själv.
Efter fyra år sedan Dirt Femme. Låter hon istället motsägelserna få existera bredvid varandra. Hon kan vara kåt och osäker, lycklig och destruktiv, kär och rastlös. Det sammanfattas redan i öppningen A lot of feelings, no solutions, som fungerar som en liten programförklaring innan albumet kastar sig ut på dansgolvet.
I’m your girl right? är tidigt en av skivans stora höjdpunkter. Housepianot, basen och de närmast alarmerande syntarna bygger upp en fantastisk rastlöshet runt Toves sång. Det är omedelbart och precis lagom skevt. En poplåt som känns gjord för ögonblicket när klockan passerat två och man inte riktigt längre vet om kvällen är fantastisk eller ett väldigt dåligt beslut.
Tre spår in kommer Des Fleurs x Stromae. Där Stromae känns som en nästan löjligt självklar gäst i Tove Los värld. Deras respektive sätt att göra melankoli dansant passar varandra utmärkt och låten glittrar av europeisk klubbpop utan att kännas tillrättalagd. Men min personliga favorit är dock DNH. Här finns den där stökiga, humoristiska och obrydda Tove Lo som alltid varit så befriande. Hon behöver inte paketera vuxenlivet som någon sorts upplyst resa mot perfektion. I hennes värld kan man fortfarande fatta dåliga beslut, ligga med fel person, dricka för mycket och vakna med både ångest och en potentiell refräng.
Samtidigt vore ESTRUS betydligt mindre intressant om det bara handlade om festen. F.A.M.T. har ett mörkare elektroniskt driv och hör till albumets starkaste spår, medan Die for my art with a lonely heart visar upp den andra sidan av Tove Lo. Här riktas blicken mot priset för det liv hon valt och den nästan romantiska föreställningen om att lidande automatiskt skapar bättre konst. Produktionen lämnar mer plats åt orden och gör låten till en välbehövlig emotionell kontrast mitt bland all bas och svett.
Där Dirt Femme ibland kunde kännas väldigt medvetet konstruerad kring sin identitet är ESTRUS lösare i kanterna. Tove följer impulserna snarare än ett perfekt narrativ. Det gör också att albumet ibland känns lite spretigt. Alla idéer är inte lika briljanta och någon låt hade gärna fått utvecklas ytterligare istället för att snabbt rusa vidare till nästa infall. Men jag tar faktiskt hellre det. Popmusik behöver inte alltid vara perfekt symmetrisk. Framför allt inte när personen bakom den heter Tove Lo.
För när hon är som bäst här finns den där känslan jag älskar med riktigt bra pop. Att produktionen, melodin och texten tillsammans skapar någonting större än de individuella delarna. Are we on a break är ett sådant ögonblick och avslutande Source of life låter nästan som morgonen efter den klubbkväll som resten av albumet utspelat sig under. Lamporna har tänts och plötsligt måste man konfrontera allt det där man lyckades dansa bort några timmar tidigare.
ESTRUS känns inte som Tove Lo som försöker konstruera den perfekta popskivan för 2026. Snarare låter det som att hon gått in i studion, skruvat upp basen och bestämt sig för att följa varje impuls för att se vart den leder. Ibland leder den till sex. Ibland till ångest. Ganska ofta till en fantastisk refräng. Och väldigt ofta till alla tre samtidigt.
Det är kanske precis därför Tove Lo fortfarande är en av Sveriges mest intressanta popartister. Hon har aldrig försökt göra sig själv mer respektabel med åren. Hon har bara blivit bättre på att förstå sina motsägelser. Utan att nödvändigtvis försöka lösa dem. På ESTRUS får de istället dansa.
