20 år efter originalet plockar Beyoncé fram B’Day igen. Resultatet är en fullmatad jubileumsutgåva med gamla favoriter, bortglömda B-sidor och nya överraskningar tillsammans med Pharrell Williams, Maluma och Selena. Och jäklar vad mycket av albumet fortfarande låter fantastiskt.

Det är ändå lite svindlande att tänka att det gått 20 år sedan Beyoncé släppte B’Day. Albumet kom den 4 september 2006, på hennes 25-årsdag och blev uppföljaren till solodebuten Dangerously in Love. Om debuten var albumet som visade att Beyoncé kunde stå på egna ben utanför Destiny’s Child, så var B’Day skivan där hon på allvar började låta som Beyoncé.

Inte bara en fantastisk sångerska och popstjärna, utan en artist med en enorm musikalisk personlighet. För B’Day är fortfarande ett vansinnigt energiskt album.

Redan i Déjà Vu med Jay-Z slängs vi rakt in bland bas, blås, funk och en Beyoncé som sjunger som om någon sagt till henne att studion ska stänga om fem minuter. Sedan kommer Get Me Bodied, Suga Mama, Upgrade U, Ring the Alarm, Kitty Kat, Freakum Dress och Green Light. Det är nästan provocerande många ikoniska låtar efter varandra.

Ring the Alarm är fortfarande ett av albumets stora ögonblick. Sirenerna och den aggressiva produktionen låter som ett emotionellt sammanbrott arrangerat för dansgolvet, medan Beyoncé går från frustration till fullständigt raseri.

20 år senare fungerar det fortfarande alldeles utmärkt. Men mitt bland all denna maximalism ligger också Irreplaceable och är nästan provocerande avslappnad.

”To the left, to the left” är sedan länge pophistoria, men det som fortfarande imponerar är hur enkel låten egentligen är. Beyoncé behöver varken sirener eller hundra lager av produktion. Melodin och attityden räcker.

Men vad får vi då för nytt? Det är här B’Day (20th Anniversary Deluxe Edition) blir mer intressant än en vanlig jubileumsutgåva där någon putsat mastern, lagt till några gamla remixer och kallat det en dag.

Den digitala Deluxe-utgåvan har vuxit till hela 31 spår, och bland det mest spännande materialet hittar vi Can I Watch You med Pharrell Williams. Låten är producerad av Beyoncé och Pharrell och passar nästan löjligt bra in i B’Day-eran.

Can I Watch You är funkig, flirtig och lekfull med den typ av studs som Pharrell kunde trolla fram under den här perioden. Tillsammans med Beyoncés mer kaxiga sångstil känns låten som en kusin till Kitty Kat, Green Light och Suga Mama.

Det är kanske inte den låt som förändrar vår bild av B’Day, men som ett nyöppnat fönster tillbaka till den perioden är den väldigt charmig. Och framför allt är det kul att få höra ytterligare en sida av Beyoncé och Pharrell tillsammans.

Ännu mer oväntat blir det med Cuerpo (Tumbao) tillsammans med Maluma. Här plockar Beyoncé isär Get Me Bodied och bygger upp den igen med en betydligt tydligare latinamerikansk identitet. Låten använder dessutom ett sample från Celia Cruz klassiska La Negra Tiene Tumbao. Det är en kombination som på pappret skulle kunna kännas som att någon stoppat tre olika låtar i en mixer. Men det fungerar. Maluma kommer in med en mjukare och mer sensuell energi, medan Beyoncé fortfarande låter som Beyoncé på B’Day: självsäker, fysisk och helt fokuserad på dansgolvet.

Jubileumsutgåvan innehåller också My First Time, som ursprungligen spelades in för Dangerously in Love men aldrig hamnade på den slutliga skivan. Dessutom får Lost Yo Mind, Creole och Back Up äntligen en självklar plats i B’Day-historien efter att tidigare ha levt sina liv som B-sidor och material som fans letat efter utanför originalalbumet. Och så finns Morning Dew (Donk) här. Det gör att Deluxe-utgåvan nästan fungerar som ett arkiv över perioden snarare än bara en förlängning av originalskivan.

För den som bara vill återuppleva B’Day kan 31 låtar naturligtvis bli väldigt mycket Beyoncé. Men ärligt talat känns ”väldigt mycket Beyoncé” sällan som ett större problem. Snarare är det fascinerande att höra hur många idéer som cirkulerade kring albumet. Det kanske mest intressanta med att återvända till B’Day är ändå hur tydligt man hör början på den artist Beyoncé skulle utvecklas till. Den kompromisslösa sången finns här. Kontrollbehovet finns här. Intresset för albumet som en visuell helhet finns här. Genreblandningen finns här. Och framför allt finns den där känslan av att Beyoncé aldrig riktigt nöjer sig med att göra en låt när hon kan göra ett helt nummer av den.

Visst har hon gjort mer komplexa, ambitiösa och sammanhållna album sedan dess. Men få Beyoncé-album är lika roliga som B’Day.

Om du gillar att upptäcka ny musik i bloggen får du gärna bli Popmuzik Lover på Patreon. Då stöttar du bloggen och gör det möjligt för fler artister att ha en plattform att synas på.