Sedan andraplatsen i Idol 2021 har Jacqline hunnit vinna sin deltävling i Melodifestivalen med Effortless, släppa en handfull singlar och återvända till tävlingen med Woman. Nu kommer debut-EP:n Forever June, och det är kanske först här som bilden av vilken artist Jacqline faktiskt vill vara börjar bli riktigt tydlig. För det här är inte den vanliga samlingen singlar som råkar hamna bredvid varandra. Det finns en riktning. En varm, blankpolerad pop-R&B där självförtroende och sårbarhet får existera samtidigt.
Och det är just den balansen som gör Forever June intressant. On Top är EP:ns mest omedelbara ögonblick, med sin lekfulla självsäkerhet och flirtiga attityd, medan titelspåret drar ner tempot och låter Jacqline vara betydligt mjukare. Det är en kärlekslåt som inte behöver uppfinna romantiken på nytt för att fungera. I stället bygger den på den där ganska fina tanken att rätt person kan få en helt vanlig tisdag att kännas som juli. Här hörs också den klassiska soul- och R&B-tradition som Jacqline själv lyfter fram, från Babyface och Luther Vandross till Chaka Khan, men filtrerad genom en betydligt modernare svensk popproduktion. Det är slickt utan att bli kallt, stort utan att förlora det personliga.
Samtidigt är det svårt att inte önska att Jacqline ibland vågade släppa kontrollen lite mer. Hon är en fantastisk sångerska och vet exakt hur en poplåt ska levereras, men på sina håll blir produktionen nästan för välkammad. Det finns få riktiga överraskningar, och när texterna handlar om identitet, förändring och att hitta hem i sig själv hade det varit spännande med fler sprickor i fasaden. För det är där hennes starkaste ögonblick finns: när den självsäkra popstjärnan plötsligt känns som en person snarare än en roll. Forever June är som bäst när Jacqline inte behöver bevisa att hon kan vara stor, utan bara får vara nära.
Det är en lovande debut. Efter två Melodifestivalen-framträdanden, där Effortless blev en tydlig startpunkt och Woman visade att hon fortfarande vill utveckla det uttrycket, känns Forever June som ett steg bort från tävlingsformatets tydliga dramaturgi och närmare en egen artistidentitet. Jacqline försöker inte längre riktigt övertyga oss om att hon hör hemma på den stora scenen. Det vet vi redan. Frågan är snarare vad hon gör med den platsen. Här finns ännu inte alla svaren, men det finns en riktning och framför allt finns det en artist som låter allt mer bekväm i sin egen hud.
