Sista dagen under Way Out West bjöd på lite kyligare väder. Eller kyligt och kyligt. Det var fortfarande varmt i luften men mer växlande molnighet. Perfekt väder för festval med andra ord. Inte lika tryckande värme som under fredagen och uppehåll. Perfekt för en som inte vill bli genomsvettig bara av att stå still.
Första stoppet för mig denna dag var Saint Etienne som spelade i Linnétältet.
Personligen har jag ju aldrig sett dem live – varför vet jag inte, för de brukar ändå spela här i Sverige lite då och då. Men det ska väl alltid vara en artist eller grupp som man missar av olika anledningar. Nu var det nära att jag missade dem även i år… För efter två låtar kraschade ljudsystemet. Under inledningen av Take me to the pilot blev hela konserten blev tyst. Ljudet kom tillbaka efter en kort stund, för att sedan försvinna igen och bandet kunde inte annat än att lämna scenen medan teknikerna på Way Out West fick försöka hitta en lösning på problemet. En kvart senare kunde en lugnt och ödmjuk Sarah Cracknell tacka oss för vårt tålamod och sedan sparka igång konserten som nu blev the short-short-short version av set listen.
Själv är jag nöjd över att jag äntligen fick uppleva He’s on the phone live och det kändes som den där nostalgiska spelningen för alla oss som upptäckte bandet och musiken under 90-talet. Synd att det strulade såpass dock, för annars hade vi ju fått höra mer från dem. Men enligt Sarah kommer de tillbaka till Sverige under våren, så då får jag väl ta tag i det där med att köpa biljetter.
Stopp nummer två denna lördag var ingen mindre än Veronica Maggio på Azalea. Jag som uppskattade Maggios senaste album Sciura var ju spänd på hur Level up skulle vara live, som är en av mina senaste favoritlåtarna med sångerskan. Det var inget som gjorde mig besviken visade det sig. Att Maggio överlag uppskattas av publiken märker man. Jag ser en kille som jobbar i ölkiosken framme vid scenen och som sjunger med i många av låtarna medan han fixar och donar vid den tomma disken. Tillfälligheter sjunger både han och Maggio.
Personligen tyckte jag det blev en bra Maggio-spelning här på Way Out West. Vi får en lagom kombination av nytt och gammalt, samt att hon får igång publiken ordentligt med avslutet av konserten som består av Satan i gatan, Jag kommer och Sergels torg innan hon kommer tillbaka efter applåderna för att ge oss Den första är alltid gratis. På det hela ett trevligt återbesök av Maggio till Slottsskogen. För min del får hon gärna komma tillbaka snart igen.
Efter Maggio fick vi vända blicken och framförallt traska ner till fotodiket framför Flamingoscenen. För nu skulle jag fota Sombr, som var en av mina förhandsfavoriter inför festivalen. Jag älskade ju hans album I Barely Knew Her från i fjol och de nya singlar artisten släppt i år med bland annat Homewrecker och My body isn’t ready har lyft sångaren till ännu högre nivåer i min bok. Det roliga med denna spelning var att vi som fotograferade fick vara i fotodiket (nästan) hela konserten. Det var inför att Sombr skulle ut i publiken med sin ”Sombr <3 Sweden”-flagga under 12 to 12, som vi snällt fick lämna plats åt honom. Rimligt ändå.
Konserten inleddes med att han kom åkande golfbil bakom scenen och traskade mot oss med en drink i handen innan han kom ut på scenen. Det är helt klart en kille med mycket energi och han behöver inte kämpa stenhårt för att få publiken att sjunga med i låtarna, eller skrika – vilket som passade bäst. För mig blev det helt klart en annorlunda konsertupplevelse att komma så nära artisten och liksom vara mellan honom och publiken en hel spelning. Under de tre första låtarna som man vanligtvis brukar fota är det mest trångt, stressigt och ingen direkt tid att direkt njuta av musiken – även om jag faktiskt f-ö-r-s-k-e-r njuta så mycket jag kan av musiken också. Nu kunde jag lite stå och sjunga med till en del av låtarna och försöka få ut så mycket av konserten jag kunde, samtidigt som jag fotade.
Extra kul var det att alla i bandet hade Zara Larsson-tröjor på sig för att hedra henne och hennes musik. En snygg nick till en av våra stora musikexporter just nu och torsdagens vältare av Slottsskogen. Tänker även att det nog lär bli Sombr i Slottsskogen om några år igen, för han verkade ju extremt uppskattad av publiken och han verkade gilla att vara här i Sverige.
Efter att ha fotat Terra i Linnétältet var det dags för kvällens sista akt för min del. Gorillaz!
Man kan ju lugnt säga att Damon Albarn och gänget bjöd på en riktig fest för att stänga denna festival för i år. Klädd kamouflagekläder tar Albarn kommandot över Slottsskogen och kör igång med det lysande Sparks-samarbetet The happy Dictator. För mig är det ju som att börja på toppen av berget, vilket är passande då albumet den är tagen från heter just The Mountain. Det blir i alla fall ingen lugn stund när Gorillaz kör genom sina hits och bland annat bjuder in Yukimi från Little Dragon på låtarna Empire ants och To binge från albumet Plastic Beach eller Yasiin Bey för låtarna Stylo och Damascus. Själv tycker jag att Dirty Harry funkar otroligt bra i Slottsskogen och skulle jag klaga på något – för det får man – så är det att de inte spelar Dare.
Men på det hela blir det ett röjigt avslut på festivalen som i år var lite större och framförallt lite trängre än vanligt. Men mer om det i morgondagens krönika och festivalen i stort.
Som vanligt, så kommer här en knippe foton från lördagens fotojobb.
