Under fredagen var det sommar i Göteborg. På riktigt. Solen stod högt på himlen och för den som inte drack vatten skulle en hel dag i gassande solsken utan möjlighet till skugga vid många av scenerna vara ett problem.
Dock skulle jag säga att solen och värmen bidrog till stämningen denna dag. Festivalen hade lite hämtat sig från Zara Larsson-effekten från i torsdags och det var inte lika knökat i parken redan från början. Nu kom folk hit i en lagom ström istället för alla på en gång, vilket gjorde det lättare att manövrera sig mellan scener och upplevelser.
På tal om upplevelser, så var det mer en chansning som jag gick och plåtade Jalen Ngonda för jag kände att hans souliga röst och musik kändes passande som eftermiddagsunderhållning. Jävlar vad rätt jag hade. Efter att ha fotat de tre första låtarna och samtidigt gungat med till tonerna av musiken, fastnade jag vid Flamingoscenen för att se klart hela föreställningen. Allt var kanske inte helt min påse för ibland blev det lite för bluesigt, men när det är 60-tals souligt så är jag helt för det hela. Helt klart en upptäckt som jag inte trodde jag skulle hitta denna festival.
Idag var dock en mer avslappnad dag överlag. Jag hade några hållpunkter som jag ville se, men det var aldrig så att jag kände att det heller var några måsten. Då var det mer av den varan på torsdagen och på lördag. Planen blev istället att göra lite nedslag bland olika spelningar. Så jag gick över för att fota Ravyn Lenae efter att Jalen avslutat sitt set.
Med sitt nysläppta album Blue Island i bagaget är hon mer aktuell än någonsin och själv har jag kört Handle en hel del i mina hörlurar. Hela 80-talsvibben över de nya låtarna passade ju mig och här i Slottsskogen blir det riktigt läckert med hela inramningen av musiken och scenen. Scenen är läckert uppbyggd med en ställning där sångerskan kan använda olika ramper för att posera och sjunga från. Det blir extra effektfullt med sångerskans långa röda hår som skapar extra dramatik till poseringarna.
Under festivalen är det alltid kul att se HBTQ-artister och nu skulle det bli två på nästan samma gång. Först ut var det singer-songwritern Jacob Alon på höjden. Ett namn som var helt nytt för mig, och en artist som såg ut lite som Conan Gray med en känsla av Rufus Wainwrights låtar. Här dock mer gitarrbaserad än Rufus mer dramatiska piano.
Mitt möte med Jacob blev tyvärr alldeles för kort. Jag fick fota och sedan rusa ner till nästa akt: Blood Orange. Men det jag hörde av Jacob lät väldigt spännande, innerligt och något jag definitivt tar med mig för att lyssna mer av. Debutalbumet In Limerence släpptes i fjol och jag tänker att det får jag plöja lite mer av.
Blood Orange gjorde mig dock inte besviken över att jag behövde rusa och lämna Jacob på Höjden. Här levererades en show som var lite som berg- och dalbana. Det är tydliga poplåtar som mixas med lite mer alternativa eller när artisten kör sin elektroniska cello på scenen. Kaxigt och självsäkert. Bäst blir det dock när hans två sångare får ta över scenen och ger publiken mer partylåtar. Samspelet mellan de båda sångarna är perfekt och de får verkligen igång publiken under den gassande solen i Slottsskogen.
Dock också en av de där kamerauppleverserna när vi är lite för många i fotodiket. Way Out West har ju optimerat planen i år och det betyder smalare fotodike och samtidigt öst på med fler fotografer. Så möjligheten att röra sig vid scenen är mer eller mindre omöjlig och det hela är mer klaustrofobiskt. Tillslut får man mest bara stå på ett ställe och låta det vara så. Att röra sig utmed scenen och ta bilder från olika vinklar är omöjligt med högtalaren mitt framför en och stängslet mot ryggen, samt att folk försöker göra ett effektivt jobb på tre låtar…
Efter att ha sett klart på Blood Orange är det dags att ånga ner till Flamingoscenen för att uppleva The Hives för andra gången på festivalen. Även här är det knökfullt med fotografer, dock så är Flamingoscenen lite mer givmild när det kommer till fotodiket och det finns ställen att både röra sig på kunna få olika bilder.
Som vanligt när det gäller The Hives bjuder Howling Pelle och hans band oss på en röjarkonsert som inleds i 120 km/h och sedan bara accelererar. Det är något befriande med ett band från Sverige som kaxigt säger att de är landets bästa rockband. Varför argumentera mot det, när det bara är att åka med denna kickande ninja-ride. För det blir verkligen åka av och bandet får med sig hela Slottsskogen på The Hives raketen. Skönt med ett band som liksom aldrig har några svackor eller en dålig dag. De ger alltid 100% för allt under det är för mesar, uppenbarligen.
Jag slökollar Nick Cave. Har aldrig riktigt fastnat för honom, men jag kände att jag fick kolla in hans spelning när jag ändå var här. Blev inte frälst denna gång heller. Jag vet inte, men det är lite… gnälligt? Samtidigt kan jag inte klaga på konsertvärden Nick Cave. Han är bedårande. Lättsam i allt mörker och hjärtlig som person. Man märker verkligen att han älskar att stå framför oss och framföra sina låtar. Inget som direkt fick mig att ändra uppfattningen om musiken. Men jag förstår att det är något där som tilltalar många. Jag är bara inte en av dem. Tyvärr.
Kvällens sista fotojobb blir The Cure.
Då man var tvungen att ansöka om att fota är det nu färre personer i fotodiket. Det gör att denna spelning blir smidigare att fota och i gengäld får vi bara fota de två första låtarna, som ändå tillsammans är si sådär en kvart, så det gör inte så mycket.
Konserten inleds med att Robert Smith vandrar runt på scenen likt en osalig ande till inledande Alone. Han pratar lite med sina bandkollegor innan han tillslut går fram till mikrofonen. Det är ändå spännande att se honom. Det yviga och slitna håret. Mascaran, som kanske är lite för mycket. Rösten är kvar. Här bjuds vi på en samling av hits från bandets snart 50-åriga karriär. Vi får det vi kom för, så att säga. En nostalgitripp för the original goth generation.
