Vilken start det blev på festivalen i år.
Strålande solsken och årets kanske bästa lineup på den inledande dagen. När hände det senast? För när jag satt och planerade min helg i Slottsskogen var det Lily Allen, Zara Larsson, Moby, The xx som stod högst på min lista. Allt utöver det skulle bara vara bonus.
Dagen började dock med årets kanske största ”hur tänkte man här?”
Kasino lockade storpublik till Höjden och att ta sig genom folkmassan till fotodiket var en utmaning, för att säga det med en viss mån av underdrift. Det var som att försöka forcera en vägg att kött. Att Höjden var för liten för artisten märktes ju tydligt och Linnétältet hade nog varit mer lämpad för Lars Winnerbäcks senaste producent. Överraskning nummer två var att fotodiket nu blivit någon halvmeter smalare. Att röra sig där nere tillsammans med kollegorna var lite av en utmaning även det. Men, en del foton på Johannes blev det och mest att konstatera att nästa gång han kommer hit så är det definitivt en större scen som behövs.
Att Lily Allen spelade genom hela sitt senaste album West End Girl från början till slut visar ju på att det är berättelsen om att bli bedragen av David Harbour som är det viktigaste här. Inte att spela upp hits från katalogen.
Det blir lite som en musikal i miniformat. Lily på ett podium som agerar som hennes hem. En soffa, en säng, en kyl. En hel del spännande rekvisita som en dubbeldildo för ensamma kvällar och en dalahäst från kylen. Minen på Lily när hon tar fram den är mer undrande än när hon tar fram ännu en dildo från samma kyl. Lite som att ”en dildo känner jag till, men vad är det med den målade hästen?”
Det blir en stark genomspelning av albumet. Lily till och med gråter i slutet av Relapse och vi i publiken känner med artisten till 100%. Det är väl vissa album som passar att spelas upp i sin helhet. West End Girl blir definitivt en upplevelse att lyssna på precis som albumet från början till slut, även i konsertformat.
Kvällens stora stjärna var utan tvekan Zara Larsson. Men ett segertåg bakom sig från USA och att nyligen avslutat Roskilde med en bejublad konsert där, var förväntan stora på sångerskans enda spelning i Sverige denna sommar.
Att vara orolig att Larsson skulle göra publiken besviken fanns liksom inte. Jag minns när jag såg henne under Bråvalla och där verkligen ägde hon scenen. Samma denna kväll. Zara går ut och kör järnet från inledande låten Midnight Sun och tar oss med på en Girls Trip vi sällan kommer att glömma. Det är kaxigt, fullt ös med dansare som tillsammans med Zara ger allt för att hålla igång showen en timma.
Extra fint blir det när publiken tillsammans med Zara sjunger Uncover och sångerskan påminner sig själv och alla i publiken om var hon började. Visst, hon är medveten om sin framgång och berättar gärna en och ett par gånger hur lite hon varit hemma i Sverige senaste året. Men samtidigt är det ju ingen i publiken som inte unnar henne all framgång i världen. Så det är kul att vi får en svensk världsstjärna i Slottsskogen i år som både levererar och ger oss en hitkavalkad i en timma.
Om Zara var kvällens show, så är Moby kvällens musikaliska upplevelse. I alla fall för mig. Jag har ju älskat hans musik sedan mitten av 90-talet och har trots det aldrig sett honom live. Inte så att han är i Sverige direkt ofta och spelar för den delen heller. Men nu fick jag äntligen chansen att uppleva honom på scenen.
Jävlar vilken upplevelse detta var.
Moby bränner av singel efter singel för oss och energin från den 60-årige artisten är inte dålig. Visst, det är inte Zara Larsson-dans, men han verkligen låter sig omslutas av musiken och lever ut den på scenen. Detta var ju en av de där konserterna när jag inte upplevde en enda dålig låt.
Som när Moby tillägnar Go till den bortgångna mästerregissören David Lynch. Eller när han ber oss tända lamporna på mobilerna när stråkarna kommer in på den fantastiska Porcelain (”eller så kan ni göra något annat på mobilerna om ni vill, spela Angry Birds eller något”).
Det är också befriande när artisten gör nya arrangemang på låtar och låter introt börja på ett ställe för att sedan förvandlas till en helt annan låt som man inte riktigt kände igen från början.
Mäktigt blir det när Jacob Lusk kommer ut på scenen i en mantel och kör den helt magiska When it’s cold I’d like to die. Den rösten ger alla i publiken gåshud och han får sedan hela Slottsskogen att dansa loss när låten övergå i Natural blues. Jävlar vilken spelning det blev! Mitt absolut bästa minne från torsdagen och troligen hela Way Out West.
Sist blir det ett kärt återseende av The xx som bed basen som vapen trycker ut sin melankoliska musik över Slottsskogen. Det är vackert, innerligt och snyggt. I bakgrunder håller sig Jamie XX som liksom styr hela spelningen. I förgrunden står Romy tillsammans med Oliver Sims medan de sjunger och spelar gitarr respektive bas.
Det är inte direkt partystämningen som Moby och Larsson skapade, men det är ett snyggt och avskalat avslut av kvällen. Jag kan inte göra annat än att bara njuta och fullt uppskatta musiken.
