Jag har nog sett årets festivalskonsert och det är bara min första festival för säsongen än så länge.
För när Dan Smith och hans band Bastille levererar en eneriexplosion på Hultsfred är det svårt att inte dra med i det perfekta poplandskap som Bastille består av. (Tänk er samma extas som Håkan Hellström brukar leverera på scenen, fast denna gång brittisk popmusik.)
En konsert med en debuterande artist brukar i de flesta fall betyda en gemonkörning av skivan. Vare sig mer eller mindre. För det finns inte så mycket mer att välja på.
Bastille ger istället fansen så mycket mer. Han kör b-sidor varvat med låtar från sina fantastiska mixtapes.
De verkligen lever och andras popkultur och bjuder på en cover på bland annat Rythm of the night samt låter Icaros inledas med citat från filmen Requiem For a Dream . För en popnörd är detta julafton!
Det som dock är mest imponerande är att publiken kan alla låtar!
Dan själv blir förvånad när han märker hur mycket vi kan av hans nätsläppta alster och b-sidor.
”Denna har ni kanske inte hört” säger han och redan i första raden av Poet sjunger publiken med i regnet som nu börjar avta för dagen.
Själv står jag förstummad över hur bra röst Smith har, och hur mycket energi han får på scenen. Under Flaws går han till och med ut i publiken och sjunger allsång. Alla verkligen älskar honom och han verkar älska oss.
Jublet vet dock inga gränser när han avslutar allt med P3-hiten Pompeii och de som möjligtvis bara var där för just den låten, fick valuta för sina 50 minuter.
Det känns som detta inte var sista gången den brittiska gruppen kommer till Sverige. Nästa gång kommer jag i alla fall att se till att skaffa biljett igen.
95%
