Det finns popstjärnor som jagar en comeback och så finns det Katy Perry. Efter det kritikerutskällda143 har varje steg hon tagit granskats med lupp. Men de senaste månaderna har något hänt. Dokumentären, världsturnén, VM-framträdandet och ett ovanligt öppet sätt att prata om sitt privatliv har gjort att Perry plötsligt befinner sig mitt i en ny hype. Watch it burn känns därför mindre som en desperat nystart och mer som en artist som vet exakt när det är dags att rida på vågen.
Watch it burn är byggd kring ett poprock-driv som flirtar med 2000-talets arenapop utan att fastna i nostalgifällan. Produktionen är massiv men lämnar tillräckligt med utrymme för Perrys röst, som låter betydligt mer levande än på flera år. I stället för glättiga slogans handlar texten om ilska, uppbrott och att sluta be om ursäkt för sina känslor. Ett tema som är låtens största styrka. Katarsis ersätter kitsch.
Det mest intressanta är att Perry inte försöker låtsas som att de senaste åren aldrig hände. Snarare använder hon motgångarna som bränsle. Där 143 ofta kändes trendkalkylerad känns Watch it burn märkligt fokuserad. Visst är refrängen nästan överproducerad och vissa melodislingor känns väl bekanta, men energin går inte att ta miste på. Det är popmusik med självförtroendet tillbaka.
Musikvideon förstärker den känslan. Regissören Christian Breslauer låter Perry omfamna en mörkare estetik där eld, kaos och en surrealistisk skorpionförvandling blir symboler för ett reningsbad. Det är storslaget och stundtals nästan absurt. Precis så som Katy Perry-videor ska vara. Men under all dramatik finns en ovanligt tydlig berättelse om att lämna sitt gamla jag bakom sig.
Frågan är om hypen håller när albumet väl kommer. Watch it burn ger åtminstone ett övertygande argument för att den här eran inte bara bygger på nyfikenhet, utan faktiskt på starkare låtar.
