Det är lätt att tro att Thomas Stenström befinner sig på toppen av sin karriär just nu. Utsålda konserter, en officiell VM-låt och en position där han i princip kan fylla vilken festivalscen som helst i landet. Men om det finns något som genomsyrar EP:n NOLLPUNKT är det känslan av att framgång inte nödvändigtvis innebär lugn. Tvärtom.

Titeln antyder en omstart, men det här är ingen nystart i traditionell mening. Snarare låter det som en artist som rivit ner väggarna runt sitt eget skapande för att se vad som finns kvar när dammet har lagt sig.

Redan i titelspåret Nollpunkt möts vi av en Stenström som låter ovanligt avskalad. Inte musikaliskt nödvändigtvis, men emotionellt. Han har alltid skrivit om rastlöshet, flykt och längtan. Men här känns det som att filtren har skruvats bort ytterligare ett varv. Resultatet blir både sårbart och befriande.

Det fortsätter i Upp och ner, som fångar den där känslan av att försöka hålla balansen i ett liv som ständigt rör sig mellan extas och katastrof. Musiken rör sig framåt med samma självklara melodikänsla som gjort Stenström till en av landets starkaste pophantverkare, men produktionen känns skitigare och mer direkt än på flera tidigare släpp.

EP:ns starkaste stund är dock Farsans händer. Det är en låt som lyckas vara personlig utan att bli privat. När Stenström riktar blicken mot sina rötter och arbetarklassens vardag finns här en värme som träffar hårdare än de största refrängerna. Det är också en påminnelse om att hans bästa texter ofta handlar mindre om honom själv och mer om människorna som format honom.

Sedan kommer förstås Leva för alltid. Låten som redan hunnit skapa debatt som Sveriges officiella VM-låt. Kritiker har menat att den saknar den självklara läktarextasen hos klassiska mästerskapshymner, medan andra hyllat dess vemodiga och nästan existentiella anslag.

I sammanhanget fungerar den faktiskt bättre här än som fristående singel. Placerad mitt i NOLLPUNKT framstår den inte som en fotbollslåt, utan som ytterligare ett kapitel i berättelsen om att jaga något större än sig själv.

Avslutande Lämna mig knyter ihop EP:n med ett vemod som känns klassiskt Stenström. Där många artister hade valt att avsluta med ett crescendo väljer han istället att stanna kvar i osäkerheten. Och kanske är det just därför NOLLPUNKT fungerar så bra.

För trots att Thomas Stenström beskriver EP:n som född ur kaos, panik och tempo finns här också något ovanligt fokuserat. Fem låtar som inte försöker vara större än de behöver vara. Ingen övergripande konceptidé. Ingen jakt på radiohits. Bara en artist som verkar ha slutat fundera på vad som förväntas av honom. Det är kanske inte den mest storslagna utgåvan i hans katalog. Men det känns som den mest ärliga.

Om du gillar att upptäcka ny musik i bloggen får du gärna bli Popmuzik Lover på Patreon. Då stöttar du bloggen och gör det möjligt för fler artister att ha en plattform att synas på.