Det finns artister som skriver låtar. Sedan finns det artister som skriver sina liv.
För Lova Drevstam, mer känd som Lovad, har gränsen mellan musik och verklighet alltid varit tunn. Med sin förmåga att sätta ord på känslor som många bär på men få lyckas formulera har hon byggt en trogen publik som genom åren följt henne genom hjärtesorg, längtan och hopp. Nu är hon tillbaka med EP:n Historien om mig. Ett verk som är hennes mest nakna och självutlämnande hittills.
De fem låtarna på EP:n blev inte till som en planerad berättelse. Först i efterhand insåg Lovad att varje låt var riktad till någon som lämnat avtryck i hennes liv. Ett barn. En syster. En förlorad kärlek. En vän. Och kanske framför allt den där tonårstjejen hon en gång var själv.
Historien om mig är därför mer än en samling låtar. Det är fem brev skrivna från hjärtat. Berättelser om systerskap, moderskap, kärlek och förlust. Om sorgen efter en vän som försvann alldeles för tidigt. Om att se sina systrar resa sig ur mörker. Om att upptäcka att kärlek också kan vara trygghet och hemkomst. Men också om att våga möta sitt yngre jag och försöka ge svar på frågor som en gång kändes omöjliga.
När vi möter Lovad för att prata om EP:n berättar hon öppet om livets största motgångar, om låtar som hjälpt människor att överleva och om varför hon fortfarande tror att musikens viktigaste uppgift är att få oss att känna oss lite mindre ensamma.
Det här är historien om henne. Men kanske också lite om oss alla.
EP:n heter Historien om mig. När insåg du att de här fem låtarna faktiskt inte bara var en samling låtar, utan kapitel i en större berättelse om ditt liv?
Jag tror att det var efter att jag skrev låten Rio till min son och sedan skulle påbörja nästa låt. Där föll jag helt naturligt in i en dialog med mig själv och började skriva en låt till mitt yngre jag. Jag tror att det var där och då jag började tänka efter över vilka låtar jag har skapat på senaste tiden, och insåg att varje låt är dedikerad till någon i mitt liv. Då fortsatte jag på det spåret.
Du beskriver låtarna som brev till människor och relationer som format dig. Om du faktiskt skickade hela EP:n till personerna den handlar om. Vem tror du skulle bli mest överraskad av det du berättar?
Den till mig själv? Jag tror att om jag hade lyssnat på den här låten när jag var 17 år gammal så hade jag nog inte trott på det som sas. Helt ärligt skulle jag nog bli rädd, eller kanske till och med orolig.
Titelspåret är en reflektion till ditt yngre jag. Om du fick träffa den där yngre versionen av dig själv idag, vad skulle du vilja säga som inte ryms i låten?
Jag skulle så klart berätta att vi håller på med musik, precis som hon alltid drömt om. Jag skulle berätta att hon kommer få två fantastiska barn. Jag skulle berätta att hon betyder mycket för många och har en otrolig by av nära och kära runt omkring sig och sin familj. Sedan skulle jag självklart berätta att pappan till hennes barn är den där struliga killen från Åkersberga som hennes syrra kände, haha.
Du säger att vi formas lika mycket av det vi överlever som det vi drömmer om. Vad har varit den största motgången som i efterhand visat sig bli viktig för den person och artist du är idag?
Min bästa vän drunknade när jag var 14 år gammal, och jag tror att det gör någonting med en att stöta på sorg så tidigt i livet. Jag anser kanske inte att just den händelsen var nödvändig, men jag vet att den har format mig både som person och som artist. Jag lärde mig redan då att sorg har dimensioner av olika djup. Det träder nog fram i mina texter. Inte att de bara handlar om sorg, utan det här att kunna sätta ord på vad som verkligen känns.
På EP:n finns berättelser om både bottenlös kärlek och kärlek som håller på att dö ut. Hur har dina erfarenheter av relationer förändrat ditt sätt att skriva om kärlek genom åren?
Om man har lyssnat på mig länge så har låtarna ganska enbart handlat om hjärtekross. Det har varit väldigt nära och lätt att gå till de känslorna. Självklart har jag varit lycklig också, men det är någonstans när relationen inte riktigt går som den ska som man vill skriva om det. Man vill kunna sätta ord på vad det är som händer i kroppen. När jag träffade min nuvarande partner var det som att jag blev kär på ett nytt sätt och älskade på ett sätt som jag inte hade känt förut. Där och då började jag skriva låtar om kärlek och lycka, för att jag för första gången tyckte att det kändes lätt att sätta ord på det utan att det blev en generell kärleksförklaring. Jag kunde sätta ord på det där när det känns som att en annan person är ens hem.
När du skriver så personligt som du gör, finns det någon gräns för vad du är beredd att dela med publiken. Eller känns musiken som en plats där allt får plats?
Jag har nog inga gränser, för det jag får tillbaka när jag släpper min musik som är så där väldigt rå och ärlig, det är så otroligt starka meddelanden och möten. Det är så många tjejer och kvinnor, framför allt, som beskriver hur min musik har hjälpt dem att överleva, hur min musik har hjälpt dem att lämna destruktiva relationer eller att just den där speciella låten fick dem att kunna gå upp på morgonen och inte vilja dö. Det väger tyngre för mig än min integritet. Musik handlar för mig om att öppna upp sin själ, lägga den på bordet och låta den få läka andra. Det är i alla fall vad min musik handlar om.
Systerskap är ett av flera teman på EP:n. Vad har relationen till din syster betytt för dig genom livet och som artist?
Systerskap för mig är det största i livet. Jag kommer från en uppväxt med tre systrar och fem styvsystrar, och varje enskild individ har varit en så stark pelare på olika sätt. Jag hade inte överlevt utan mina systrar, och jag hade absolut inte varit där jag är idag om jag hade gått den här vägen ensam. Mina systrar är mina absolut bästa vänner, och det finns ingenting som jag gör som inte de vet om först.
Finns det något som just din syster lärde dig om kärlek, lojalitet eller styrka som på något sätt har letat sig in i låtarna på Historien om mig?
Absolut, och det har visat sig på olika sätt sedan vi var små. Redan när jag var liten var mina systrar mina beskyddare om någon var dum eller om någonting hände inom familjen. Sedan har tyvärr båda mina systrar råkat ut för destruktiva relationer, och styrkan som jag har sett i dem när de har tagit sig ut, när de har valt att leva för sig själva och bryta sig loss från det destruktiva mönstret, är enorm. Både jag och mina systrar har i omgångar inte tagit vara på oss själva, och det är lite det jag menar i låten när jag sjunger: ”Den du vill vara, den kommer du bli, så snälla ta vara på dig.” Det är vackert att stå här nu och se hur alla växer i olika takt.
Moderskap är även ett tema på EP:n. Hur har erfarenheten av att bli mamma påverkat ditt sätt att skriva låtar och berätta historier jämfört med tidigare i karriären?
Konstigt nog har det inte påverkat mig alls. Det enda som har hänt är väl att jag har lyckats skriva en låt till mitt barn, och det har jag alltid sagt att jag aldrig skulle göra. Varför då, kan man undra? Jo, för att jag tycker att det lätt kan bli väldigt töntigt och klyschigt. Men det kanske är det jag har lärt mig av att bli mamma.. att kunna hitta andra ord för vad kärleken till ens barn är.
Du har själv sagt att berättelserna står i centrum när du skriver musik. Har det hänt att en låt avslöjat något om dig själv som du inte riktigt förstått förrän efteråt?
Kanske att jag har haft väldigt ont och varit fylld av väldigt mycket ångest. Det är väl ensak som människor kan ha fått lära sig om mig genom min musik.
Med miljontals streams och en stor publik finns det många som känner igen sig i dina texter. Har någon lyssnares berättelse förändrat hur du ser på en av dina egna låtar?
Oj, det där är, som jag sa tidigare, hela poängen med att jag gör musik. Det är hur mina lyssnare tar emot den och hur jag får läka tillsammans med dem. Ett tydligt minne är låten Jag lovar, som jag skrev till en person i depression. Det som händer efter det är att jag på P3 får höra en dokumentär om unga flickor som missbrukar tramadol. I just det avsnittet är det en mamma som pratar, och hennes unga dotter har precis tagit en överdos av tramadol. Jag hör inspelningen från kyrkan och hör att Jag lovar spelas i högtalarna samtidigt som mamman berättar att det var hennes dotters låt för att orka gå upp på morgonen. Det var även mammans låt till sin dotter, där hon beskriver, som i texten: ”När du inte orkar andas, då andas jag åt dig.” Den här låten blev även dotterns val att ha på sin egen begravning när hon valde att inte leva längre. Den känslan kommer jag bära med mig hela livet.
Du har samarbetat med artister som Mauro Scocco och Albin Johnsén. Finns det något du tagit med dig från de mötena som påverkat hur du närmat dig den här EP:n?
Ja, självklart. Både Mauro och Albin är otroliga textförfattare, och jag har verkligen lärt mig genom åren att kunna sjunga både i bild och känsla. Du ska kunna höra det som en låt, men se det som en film.
Det här beskrivs som ditt mest personliga verk hittills. Var det också det svåraste projektet du gjort, eller blev det paradoxalt nog det enklaste eftersom du utgick från ditt eget liv?
Jag har alltid utgått från mitt eget liv, men jag tror att det under den här perioden hände mycket saker runt omkring mig, vilket absolut gjorde det till det svåraste jag har skrivit om. Dels låten till min son, som var ny mark för mig, men också låten Hjärtat på bordet till min syster, som vid den tidpunkten satt häktad och senare hamnade i fängelse. Även låten till mig själv, där jag verkligen fick prata till min tonårsversion och tänka: Vad hade hon velat veta? Jag tänkte tillbaka på när hon satt där med sin pojkvän och trodde att det var de två för alltid. Men när du blir vuxen kommer han inte längre att leva. Att gå tillbaka till sådant man varit med om var tufft och häftigt, och det är fortfarande märkligt att prata om vissa delar.
Nu ska låtarna ut på turné. Finns det någon av de fem låtarna som du tror kommer att få ett helt nytt liv på scenen?
En chans till är verkligen en låt som ska framföras på scenen, för den är så otroligt härlig med drum and base i refrängen. Sedan tror jag också att Hjärtat på bordet kommer få ett nytt liv på scenen, där man får ta tid och kanske prata om det sköra innan man sjunger, så att publiken verkligen hör vad det är man säger.
När publiken har lyssnat på Historien om mig och lämnat konserten i höst. Vad hoppas du att de bär med sig hem från din historia till sin egen?
Hopp. Jag vill att de ska känna hopp, och jag vill att de ska veta att vilken känsla de än har som skaver i kroppen så är de aldrig, aldrig ensamma. Jag vill att de ska gå hem med en känsla av lycka och lättnad över att kanske för första gången ha kunnat sätta ord på någonting de inte tidigare vetat vad det är. Samhörighet.
