Med nya singeln Typ 100 år fångar Hemliga Klubben den där tidlösa känslan av att alltid leta efter en särskild person i ett rum och hoppas att personen samtidigt letar efter dig. Låten släpps tillsammans med Klaudy samtidigt som bandet laddar för sommarens spelning på Gröna Lund. När Popmuzik träffar Adéle Cechal, Mattias Jonsson och Gustav Gällhagen pratar vi om evig romantik, kaotiska spelningar, varför de gärna behåller skavankerna i sin musik och hur man går från att vara lugn och städad bakom kulisserna till att hänga upp och ner i takbalkar framför publik.
Ni beskriver Typ 100 år som låten om personen man alltid letar efter i ett rum. Vem i bandet är mest sannolik att faktiskt stå och spana efter någon hela kvällen och vem låtsas vara cool och oberörd?
Alla, haha. Nämen kanske ingen i och med att alla har förhållanden men tidigare har nog alla varit där och spanat. Men att låtsas vara cool eller oberörd är inget nån av oss är så bra på!
Om någon spelade upp Typ 100 år för era 18-åriga jag. Vad hade de känt då?
De hade säkert känt sig lite uppgivna över att den där naiva känslan av ”en vacker dag blir det vi” aldrig riktigt försvinner. Samtidigt finns det ju också något fint i att aldrig bli för gammal för att drömma sig bort till en framtid där allting löser sig.
Det känns som att ni alltid lyckas skriva låtar som är både euforiska och lite hjärtekrossande samtidigt. Är det medvetet eller är det bara så Hemliga Klubben fungerar som människor?
Den där dubbla känslan är väl det som gör saker lite intressant, livets umami liksom. Skrivarmässigt är det inget vi satt i system direkt men visst vill man oftast få in båda delarna, annars blir det lätt för svulstigt eller för deppigt.
Klaudy gästar nya singeln. Vad var det han tillförde som gjorde att ni kände “Okej, nu sitter låten”?
Låten satt nog i känslan innan den satt i praktiken. Alltså att vi visste att det skulle bli ett bra samarbete efter att vi suttit och snackat skit med varandra i nån timme i studion. Både vi och William skriver ju även åt andra artister vilket det gör att man blivit ganska snabb på att känna in varandra. Klickar man utanför musiken så blir skapandet oftast väldigt mycket bättre!
Ni har ju blivit kända som ett av Sveriges starkaste liveband. Finns det någon spelning där ni efteråt tänkt: “Det där borde egentligen inte ha gått så bra som det gjorde”?
Vi kan varken bekräfta eller dementera såna smickrande rykten, det enda vi kan säga att folk borde ta reda på om ryktena stämmer och gå och se oss. Om ni menar spelningar där det kunde gått riktigt illa så är det såklart svårt att komma förbi giget vi var tvungna att avbryta för att golvet höll på att rasa in. Annars är det mest Mattias som varit närmast några gånger. Till exempel när han hoppade ut i publiken från en hög ovanligt hög scen, halkade på utspilld öl och landade pladask på cementgolv utan en enda skråma. Borde slagit i skallen, fattar inte hur det gick till. Ofta är det höjder inblandat, ibland har vi använt höga byggstegar istället för synthstativ och de har väl inte alltid varit de stadigaste. Finns en hel del klipp av sånt på nätet för den som vill förkovra sig. Efter förra giget i Stockholm fick Mattias lova vår manager att åtminstone sluta hänga upp och ner i takbalkar, vi får väl se hur det går med det löftet. För oss alla är det skitviktigt att de som kommer på gigen känner att vi gett allt vi har, vare sig det är att spela sig blodig på gitarrsträngar, sjunga tills man håller på att svimma eller riskera bakhuvudet för att det känns peppigt att hoppa ut i publiken.
Jag läste att ett dansgolv nästan rasade under en av era spelningar. Vad är det mest kaotiska som hänt på ett Hemliga Klubben-gig?
Ja, haha, det måste nog vara det giget. Stället det hände på älskar inte att vi pratar om det så vi behöver ju inte nämna några namn men ja, vi fick bryta efter typ 10 minuter. Vi är ju ett av få band som kombinerar pop och moshpits så även när golvet håller finns det inslag av kaos. Det tråkigaste som finns är artister som bara river av sina låtar utan att nåt mer händer, vi vill skapa nåt tillsammans med publiken. När vi spelade på ett skogsrave drog vi upp publiken på scen, vilket egentligen alltid är en jättedålig idé, men det kändes kul i stunden och varken musiker eller instrument kom till skada.
Ni har skrivit musik åt artister som Molly Sandén, Myra Granberg och Petter. Hur skiljer sig processen när ni skriver till någon annan jämfört med när ni skriver till Hemliga Klubben?
När vi skriver åt andra filtreras alltid idéerna genom artisten, så vi försöker filtrera så lite som möjligt när vi skriver till HK. Hellre lämna saker orört och lite ruffigt än att polera bort alla skavanker som gör det mänskligt, det känns lite extra viktigt nu med allt AI-piss.
Om Hemliga Klubben 2.0 var en person på en fest. Hur hade den personen varit?
Kul fråga! Stökig, dramatisk och antagligen ganska jobbig. Men att man samtidigt gillar personen, haha.
Vad tror ni att era fans hade blivit mest chockade över om de fick vara med en hel dag bakom kulisserna med er?
Hur städade och lugna vi är när vi inte står på scen kanske, vet inte om det har så mycket shock-value dock. Nä folk fattar nog att vi är rätt civila till vardags. Det är väl motpolerna som är lite spännande kanske?
Gröna Lund i sommar. Är ni typen som går runt och åker karuseller innan spelning eller måste ni vara totalt fokuserade?
Ja, enda giget på ett bra tag så KOM! Vi har gjort egna såna Grönan-posters eftersom man inte får såna porträttbilder om man spelar på lilla scen. Ska sätta upp dem i helgen men sparar några som vi kommer kränga efter, oerhört exklusivt, ingen vill missa. Men angående att åka karuseller innan. Det är total fokus, mild ångest i dålig kombo med döds- och höjdskräck. Kanske blir några varv i Vilda Musen men sen är det stopp.
Sista frågan då: Om någon om 100 år hittar Hemliga Klubben i ett gammalt arkiv. Vilken låt hoppas ni att de börjar med och varför?
Igen, kul frågor! Ser en stor katedral framför mig där hela vår katalog ligger begravd i en stor sakrofag. Med den settingen vore Carpe diem oh yeah från första EP:n mäktig eftersom det är mycket kyrkorgel och kör i den. Vi kanske hinner skriva en fortsättning tills dess också. Annars ska de såklart lyssna på vår monsterhit Typ 100 År som vid den tiden kommer va mer känd än oss själva.
