Det är fascinerande hur Charli XCX lyckas låta både totalt ointresserad och fullständigt besatt på samma gång. SS26 känns nämligen som en låt skapad mitt i ett mentalt sammanbrott på väg till en modevisning i Paris. Allting är snyggt, kallt och perfekt stylat. Men under ytan håller något på att gå sönder.
Till skillnad från den maximala energin som präglade brat känns SS26 betydligt mer återhållsam. Produktionen är tunnare, nästan medvetet steril ibland, där trasiga synthar, monotona beats och drömlika gitarrer bygger upp en känsla av emotionell avstängdhet. Det är musik som låter dyr, men samtidigt tom. Som lyx utan njutning. Rösten ligger ofta nästan apatisk ovanpå produktionen, som om hon redan vet att festen är över men ändå fortsätter dansa av ren vana. Det ger låten en märklig tyngd eftersom varje textrad känns både ironisk och djupt personlig samtidigt.
Textmässigt kretsar SS26 kring image, konsumtion och självdestruktivitet, men egentligen handlar låten nog mest om utmattning. Om att leva så länge i offentligheten att ens egen identitet börjar kännas som ännu en outfit att ta på sig inför kvällen. Charli har alltid varit bra på att romantisera kaos, men här känns det som att hon snarare observerar det utifrån.
Det gör också att låten aldrig exploderar på det sätt man kanske förväntar sig. Istället ligger den och pulserar konstant i samma mörka tempo tills den nästan börjar kännas hypnotisk. För vissa kommer det säkert upplevas monotont. För andra blir det helt omöjligt att slita sig.
SS26 är kanske inte Charli XCX mest omedelbara singel. En låt som känns mindre intresserad av att ge dig en hit och mer intresserad av att få dig att stirra rakt in i samtidens blanka och utbrända spegelbild.
