Det finns något väldigt fint i att Vilhelm Buchaus väljer att debutera på svenska med en låt som inte försöker imponera. Hipp Hurra känns snarare som ett djupt andetag mitt i ett existentiellt sammanbrott. Ett försiktigt konstaterande av att tiden fortsätter röra sig framåt trots att man själv står kvar och stampar i samma gamla hjulspår.
Det är också där låten träffar som hårdast.
Produktionen, signerad Elias Kapari, håller sig avskalad och luftig genom större delen av speltiden. Gitarrerna och pianot får bära mycket av känslan medan Vilhelms röst placeras långt fram i ljudbilden. Det gör att varje formulering landar med en nästan dagboksaktig närvaro. Samtidigt finns här de där expansiva partierna som långsamt öppnar upp låten och ger känslorna syre utan att det någonsin känns överarbetat.
Textmässigt rör sig Hipp Hurra kring födelsedagar, tid och den där märkliga sorgen över att livet inte blev som man tänkt sig. Men istället för att fastna i mörkret lyckas låten hitta något varmt i all tomhet. Det är vemodigt, absolut, men också märkligt livsbejakande. Som att acceptera att förvirringen kanske är en del av själva poängen.
Det märks dessutom att svenskan klär Vilhelm Buchaus väldigt bra. Det finns ett annat direkt tilltal här än i hans tidigare material och känslorna kommer närmare lyssnaren på ett naturligt sätt. Han behöver inte gömma sig bakom stora metaforer eller polerade formuleringar. Det räcker med enkla meningar och rätt tonfall.
