Charlie Puth visar en mer personlig och mogen sida på Whatever’s Clever! där han rör sig bort från ren hitjakt. Produktionen är som väntat extremt välgjord, med tydliga influenser av retrodoftande pop och yacht rock. Samtidigt blir albumet ibland för genomtänkt, vilket gör att känslan inte alltid når fram. När det väl fungerar är det briljant. Men helheten fastnar stundtals i sin egen perfektion.
Varje ackord, varje stämsång och varje liten synkop är uträknad i ett labb där popmusik dissekeras snarare än känns. På Whatever’s Clever! händer något som inte riktigt gick att förutse. Perfektionen spricker och det är då det blir intressant.
Det här är Charlie Puths fjärde album och på pappret är det hans mest ambitiösa hittills. Med samarbeten som sträcker sig från Kenny G till Hikaru Utada. Men det som verkligen sticker ut är inte vilka som gästar utan hur Puth låter sig själv vara lite mindre… perfekt.
Redan i öppningsspåret Changes sätter han tonen. Det här är inte längre killen som jagade TikTok-hooks. Det här är en artist som försöker förstå sig själv, sitt liv och ja, sitt nya liv som pappa, något som också genomsyrar albumets tematik. Det märks. Texterna är mer självreflekterande än tidigare, även om de ibland snubblar över sina egna ambitioner. För där Puth vill vara djup, blir han ibland bara korrekt. Som om känslan passerat ett Excel-ark innan den nådde mikrofonen.
Men så finns de där stunderna när allt klaffar.
Sideways med Coco Jones har den där självsäkra, nästan yacht rock-doftande popkänslan som Puth verkar ha förälskat sig i. Och ja, hela albumet rör sig stundtals i något som bäst kan beskrivas som “yacht rock 2026” . Det är mjukt, polerat och retro utan att bli pastisch. Produktionen är som väntat, briljant. Lager på lager av körer, små jazzinfluenser och oväntade instrumentval gör att det nästan känns som att lyssna på en musiklektion fast en ganska underhållande sådan. Det är också här albumets största svaghet ligger.
För Whatever’s Clever! är ironiskt nog ibland lite för clever. Låtarna är så genomarbetade att de tappar spontanitet. Man imponeras mer än man berörs. Och även om ambitionen är att vara personlig, känns vissa texter fortfarande som placeholders för något mer ärligt. Det blir särskilt tydligt i avslutandeI Used to be cringe, som vill vara en slags självuppgörelse men aldrig riktigt vågar gå hela vägen.
Det här är inte Charlie Puths mest lättillgängliga album, men kanske hans mest intressanta. Han släpper taget om hitjakten och vågar vara mer av en musiker än en hitmaskin. Ibland går det hela vägen fram. Ibland fastnar det i sin egen perfektion. Men kanske är det just det som är poängen. För första gången känns det som att Charlie Puth inte försöker imponera på oss. Han försöker förstå sig själv. Och det är betydligt mer spännande.
