Robyns Sexistential är ett album som rör sig bort från hennes tidigare direkta pop mot ett mer självreflekterande och kroppsligt utforskande uttryck. Skivan blandar lekfullhet och allvar, där teman som åldrande, begär och moderskap får ta plats utan att alltid landa i klassisk popkänsla. Resultatet är ett fascinerande album som visar en artist som hellre utvecklas än upprepar sig.
Det är frestande att börja i det uppenbara: att Robyn sexton år efter Body Talk inte längre behöver bevisa någonting. Ändå låter Sexistential som ett album som vill just det. Inte i bemärkelsen att överträffa historien, utan att omförhandla vad hennes pop egentligen kan vara när kroppen, tiden och begäret inte längre är ungdomens.
IVF, moderskap, åldrande och sexualitet samexisterar i ett märkligt, ibland nästan trotsigt poplandska. Det är lätt att avfärda som konceptpop “idé före känsla”. Men det vore att missa hur skickligt Robyn låter kroppen bli både ämne och instrument.
Öppningsspåret Dopamine sätter tonen. inte som en klassisk kick-off, utan som en klinisk dissektion av kärlekens kemi. Därifrån rör sig skivan mot något mer instinktivt.Talk to me med sin Max Martin-glans är albumets mest direkta popögonblick, en påminnelse om att Robyn fortfarande är bäst i klassen när hon låtsas att det är enkelt.
Men det är i de märkligare hörnen det verkligen händer. Titellåten Sexistential balanserar mellan det absurda och det sårbara. Det är både en kroppslig punchline och ett existentiellt statement. Det låter som om hon testar gränserna för vad en poplåt får handla om och ibland också hur den får låta.
Albumet lyckas vara både “allvarligt och busigt” och det är kanske dess mest intressanta egenskap. Robyn har alltid rört sig i spänningsfältet mellan eufori och melankoli. Men här finns en ny dimension: en slags självironisk distans.
Det gör att låtar som Really real och Sucker for Love inte riktigt vill landa i ren hjärtesorg. Istället känns de som reflektioner över känslor snarare än uttryck för dem. Det är här albumet också riskerar att skava. För i sin vilja att analysera känslor snarare än att drunkna i dem tappar Robyn ibland den där omedelbara nerven som gjorde henne unik. Det är inte sämre, men det är annorlunda.
Mot slutet hittar skivan en mer sammanhållen ton. Into the Sun och Light up bär på en sorts försoning. Inte som slutsats, utan som tillstånd. Här förenas det kroppsliga och det existentiella på riktigt, utan att behöva förklaras. Och det är kanske där Sexistential är som starkast. När den slutar försöka vara smart och istället bara är… märkligt mänsklig.
Sexistential är inte Body Talk 2. Det är något mer fragmentariskt, mer självmedvetet ibland nästan provocerande i sin ovilja att leverera ren katharsis. Men just därför också mer intressant. Det är en skiva där Robyn inte längre jagar den perfekta poplåten, utan snarare undersöker vad som händer när livet fortsätter efter att man redan skrivit den. Och även om resultatet inte alltid är lika omedelbart, är det svårt att inte fascineras av hur konsekvent hon vägrar bli nostalgisk.
I en samtid där pop ofta handlar om att frysa tiden, gör Robyn motsatsen. Hon låter den gå.
