Det finns något nästan rörande i hur Miley Cyrus återvänder till sitt förflutna utan att faktiskt fastna i det. Younger you, släppt i samband med 20-årsjubileet av Hannah Montana är inte den där nostalgiska sockerkicken man kanske hade väntat sig. Utan snarare en lågmäld, vemodig reflektion över tiden som gått.

Produktionen är avskalad men varm. Akustiska gitarrer vilar mjukt mot en subtil synthmatta som nästan känns som ett eko från sent 00-tal. Det är snyggt, men framför allt är det effektivt. För här är det rösten som står i centrum.

Och vilken röst det är.

Miley Cyrus har under åren gått från Disney-stjärna till en av popvärldens mest intressanta röster och i Younger you låter hon mer sårbar än på länge. Det finns en spricka i tonerna, en känsla av att varje rad bär på något verkligt. Hon sjunger inte TILL sitt yngre jag hon sjunger MED det. Som om dåtid och nutid möts i ett och samma andetag.

Textmässigt balanserar låten mellan självironi och uppriktig ånger. Rader om missade chanser och naiva drömmar levereras utan att bli banala. Istället känns det ärligt. Det är inte en ursäkt, det är ett konstaterande.

Younger you handlar inte bara om Miley Cyrus eller Hannah Montana. Den handlar om oss alla. Om versionerna av oss själva som vi lämnat bakom oss och om den där eviga frågan: hade vi gjort annorlunda om vi visste då vad vi vet nu?