Det finns något nästan motvilligt i Disc två av Sciura, som om Veronica Maggio medvetet drar sig undan det självklara. Där första delen av projektet hade tydligare riktning och fler direkta ingångar, rör sig den här halvan mer i skuggorna. Lågmält, eftertänksamt och stundtals nästan svårfångat.

Produktionen är avskalad på ett sätt som gör att varje liten detalj känns viktig. Små syntpålägg diskreta rytmer och luftiga arrangemang bygger en känsla snarare än att leverera tydliga toppar. Det är snyggt, ofta väldigt snyggt men också återhållsamt. Här finns en tydlig vilja att låta låtarna andas, även om det ibland sker på bekostnad av omedelbarheten.

Samtidigt märks det hur Maggio öppnar upp sitt sound i mötet med Yung Lean. Det är inte ett samarbete som skriker efter uppmärksamhet, utan snarare sipprar in i uttrycket. En viss kyla i produktionen, ett mer fragmentariskt känsloläge och en estetik som lutar åt det drömska och lätt desorienterade. Det ger Disc två en annan tyngd men också en distans som ibland gör den svårare att komma nära.

Melodierna tar inte alltid den enkla vägen. Istället för de där självklara refrängerna som tidigare definierat Maggio jobbar hon mer med stämning och flöde. Det gör att vissa spår smyger förbi utan att riktigt sätta sig vid första lyssningen, men samtidigt öppnar det upp för ett album som växer med tiden. Det är musik som kräver tålamod och som belönar det.

Textmässigt är det träffsäkert på det där sättet som känns typiskt Maggio. Relationer, osäkerhet, identitet och storstadens diffusa rastlöshet vävs ihop till något som känns både nära och lite distanserat. Hon rör sig i gränslandet mellan det privata och det allmängiltiga där enkla formuleringar plötsligt bär tyngd.

Disc två är inte den mest lättillgängliga delen av Sciura, men det är kanske också poängen. Det är en samling låtar som inte försöker vinna över lyssnaren direkt, utan snarare långsamt kryper närmare.