Jag upptäckte låten Never felt as good med den brittiska gruppen Belvedere Kane på en samlingsskiva när det begav sig 1996 och blev omedelbart förälskad i låten. Det var camp och synthig pop i bästa Pet Shop Boys-stil och texten var lysande. Sångaren Barry Stone sjöng om att lämna sin partner och bara tog med det viktigaste, som sina gamla Motown-skivor och hit-CD med ABBA. Det gäller att prioritera och Barry gjorde det uppenbarligen helt rätt.
Efter singeln bubblade det om att det skulle komma fler låtar med gruppen. En ny titel dök upp i den databas vi använde på Skivhugget för att beställa nya CD från Storbritannien, men då debutsingeln aldrig riktigt tog fart och engagemanget aldrig fanns hos skivbolaget, så rann allt ut i sanden. Detta trotts att bandet skrivit och spelat in material till ett helt album.
Barry själv fortsatte att skapa musik som låtskrivare och producent i första hand och han har jobbat med akter som Sophie Ellis-Bextor, Adam Rickitt, The Saturdays, Steps och Dead or Alive. Genom åren har han jobbat som produktionsduon Jewels & Stone samt The Alias tillsammans med Julian Gingell.
Under pandemin började Barry gå igenom sina gamla DAT med Belvedere Kane och han kände det var helt enkelt dags att släppa materialet, 30 år efter bandets korta tid ihop.
Han lade på ny sång där det behövdes och producerade upp låtarna till sin härliga over-the-top 90-tals aura. Som grädde på moset använde han textraden ”I had such fun at 21, I’m gonna stay forever young” från en inspelning med Dead or Alive som han och Julian producerade albumet Nukleopatra för. Den textraden blev till singeln Legends (forever young) som då ger oss tillbaka Pete Burns röst 10 år efter sångarens död.
För mig som älskade bandets enda singel, så var albumet precis så lysande man kunde hoppas på. Brittisk pop där mer eller mindre varje låt skulle kunna ha varit en hit – om man bara gav det en chans när det begav sig. Fördelen med att albumet släpps nu, är att det fått lite av den moderna dynamiken i produktionen och mixningen, som albumet inte hade kunnat få när det begav sig. Lägg sedan till Barrys lysande texter till låtarna, som i Could this be love? där Barry sjunger ”You’re not essential but I think you got potential”. Härligt kaxigt, skulle jag säga.
Sedan är det helt klart underhållande att Barry (efter inspiration av just Pete Burns) en cover på låten Such trying times av Marlene Dietrich, där han tar denna teatraliska låt och gör om den till härligt överproducerad synthpop. Underbart!
Jag kontaktade Barry och bjöd in honom till Popmuzik TV för att berätta mer om Belvedere Kanes korta tid som band. Det blir ett öppet samtal om skapandet av musiken, om hur saker inte blev som bandet och han själv hade hoppats på när det begav sig. Samt om arbetet med att sätta ihop albumet nu när det äntligen fanns möjlighet att släppa denna 90-tals pärla, 30 år efter att det egentligen borde ha släppts.
Albumet Such Trying Times kan du lyssna på här.
