På Kiss All the Time. Disco, Occasionally låter Harry Styles diskopulsen möta mjuk pop och ett mer nattligt sound än tidigare. Albumet rör sig mellan dansgolvets eufori och mer eftertänksamma stunder där melodierna får stå i centrum. Resultatet är en lekfull popskiva som kanske inte jagar hits, men som istället fångar känslan av en lång natt under en glittrande diskokula.
När Harry Styles nu släpper sitt fjärde soloalbum Kiss All the Time. Disco, Occasionally är det tydligt att han inte är särskilt intresserad av att upprepa framgångsreceptet från Harry’s House. Istället kastar han sig ut i ett mer experimentellt poplandskap där diskokulor, elektroniska pulser och intima singer-songwriter-stunder samsas på ett sätt som ibland känns både lekfullt och lite förvirrat. Resultatet är ett album som mer än något annat handlar om stämning. Ett soundtrack till sena nätter där romantiken och euforin ligger precis under ytan.
Det finns något befriande i hur Styles vågar luta sig mot klubbkänslan snarare än den klassiska radiopopen. Öppningsspåret Aperture sätter tonen direkt med ett pulserande discoarrangemang och ett driv som nästan känns som gjort för ett svettigt dansgolv. Samtidigt visar låten American Girls (plattans låt med störst hitpotential) en mer retrodoftande sida av produktionen. Glittrande synthar möter ett nästan självironiskt textuniversum om att försöka hitta kärlek mitt i nattlivet.
Albumets starkaste stunder uppstår dock när kontraster möts. I Pop lutar Styles sig mot ett mer minimalistiskt elektroniskt beat där refrängen nästan exploderar av energi, medan Dance no more är mer mörk och hypnotisk. En låt som känns som en efterfest klockan fyra på morgonen. De mer nedtonade spåren får också ta plats och i balladen Coming up roses låter Styles melodin bära känslan snarare än produktionen, vilket ger albumet ett välbehövligt andrum.
Samtidigt är det inte ett album som alltid landar direkt. Produktionen kan stundtals bli så tät att sången nästan försvinner i ljudbilden och vissa låtar känns mer som atmosfär än tydliga popsinglar. Men det är också här albumets charm ligger. Det är mindre hitjakt och mer en utforskning av känslan av nattliv där låtar flyter ihop till ett enda långt neonfärgat ögonblick.
Kiss All the Time. Disco, Occasionally är därför inte nödvändigtvis Harry Styles mest omedelbara album, men kanske hans mest nyfikna. Det är en platta som växer snarare än exploderar, där de bästa stunderna smyger sig på efter några lyssningar. Och kanske är det precis där Styles vill vara just nu. Lite längre bort från den mest uppenbara popen men fortfarande mitt på dansgolvet.
