Bruno Mars återvänder med The Romantic. Ett album som lutar sig mot klassisk soul, R&B och latinpop snarare än att jaga nya trender. Plattan är kompakt och fokuserad med starka refränger och en genomgående varm, romantisk tematik. Flera låtar visar hans känsla för melodier och produktion, även om vissa spår upplevs som mer trygga än nyskapande. Helheten blir en stilren och självsäker återkomst som kanske inte överraskar men som bekräftar hans styrka som modern romantiker.
Bruno Mars gör en efterlängtad albumcomeback med The Romantic. En platta som är som att öppna en låda gamla kärleksbrev: bekant, tillrättalagd och med en doft av soul, funk och latin som genomsyrar varje spår. Efter nästan ett decennium sedan 24K Magic gör Mars ingen stor konstnärlig volt. Han gör precis det många av oss ville att han skulle göra. Han sjunger om kärlek, begär och försoning med samma självsäkra röst och musikaliska elegans som alltid funnits där.
Albumet är kort och kärnfullt. Nio låtar på runt 30 minuter där varje spår har sitt eget uttryck, men alla håller sig inom samma kärleksfulla universum. Risk it all öppnar som en mariachi-doftande, nästan filmisk kärleksförklaring. Modig och emotionellt laddad. Cha Cha Cha följer med livliga rytmer och I just might som redan toppat listor runtom i världen visar att Bruno fortfarande kan skriva en refräng som fastnar direkt.
Det som gör The Romantic intressant är inte nödvändigtvis nyskapande. Många spår känns mer som hyllningar än revolutionerande popmusik, men det är just i det nostalgiska som Mars här hittar sin styrka. Han vrider och vänder på klassiska soul- och R&B-grepp med ett leende och i låtar som God was showing off och Why you wanna fight? känner man igen hans kärleksfulla storytelling även om texten ibland faller i väl traditionella mönster.
Trots den korta tiden på skivan finns det variation. On my soul sjunger om det där svårfångade i relationer, Something Serious flirtar lockande med latinamerikanska influenser och Dance with me avslutar som en svängig nästan filmisk vals in i natten. Det är lätt att föreställa sig dessa låtar i bröllopssvängar eller sena sommarkvällar, snarare än i trendiga klubbar och kanske är det just därför de fungerar så bra.
Men The Romantic är inte felfri. Förväntningarna på Bruno Mars efter tio år var höga, och ibland känns det som om han snarare återvänder till tryggt territorium än utforskar nytt land. Texterna är aningen förutsägbara och vissa spår för lättillgängliga snarare än banbrytande. Men det är också en del av charmen. Detta är en artist som vet vad han gör och som gör det med stil.
Sammanfattningsvis är The Romantic en fysisk och känslomässig påminnelse om varför Bruno Mars har blivit en av popmusikens mest pålitliga romantiker. Det är ett album som inte behöver chocka för att behaga det behöver bara vara bra gjort, fyllt med värme och hjärta och just det levererar han här.
