Two Hearts känns det som en kollision mellan klubbens neonljus och radiopoppens självklara melodikänsla. Harle bygger upp låten med sitt glittrande elektroniska driv. Det är pulserande syntar, studsande bas och små detaljer som hela tiden blinkar i periferin. Samtidigt finns här en tydlig, nästan klassisk popstruktur som gör att låten landar direkt. Det är futuristiskt, men aldrig svårtillgängligt.

Dua Lipa låter både nära och orubblig. Hon rider produktionen med en sval självsäkerhet men släpper in precis lagom mycket känsla för att ge texten tyngd. Refrängen är omedelbar en sådan där som sätter sig redan halvvägs in och får hjärtat att slå lite snabbare i takt med beatet. Kombinationen av hennes mörka, kontrollerade röst och Harles mer maximalistiska ljudvärld skapar en spännande kontrast som gör att låten aldrig känns platt.

Two Hearts är i grunden en låt om samhörighet och attraktion men presenterad genom ett filter av euforisk klubbenergi. Det är dansant utan att bli överväldigande, kommersiellt utan att tappa sin egenart. Resultatet är en singel som både fungerar i hörlurarna på väg hem i natten och på ett upplyst dansgolv där basen känns i bröstkorgen. En smart, snygg popproduktion som visar hur väl hyperpop-estetik och mainstream kan mötas och faktiskt lyfta varandra.