Svenska French Revolution släppte med Fantasia ett av de bättre albumen under 80-talet. Med låtar som Light from Fantasia och Alien too (Fallin’) samt This is not the end skapade gruppen en otroligt välproducerad och snygg platta i det kalla krigets skugga.
Efter albumet bubblade det en hel del om bandet och alla väntade på en fortsättning. Något som aldrig kom. Förrän nu.
Ja, det är knappast att man kan tro det. Men idag släppte French Revolution den nya singeln Via Aurea, som då blir första smakprovet från albumet Stardust. 38 år efter debutalbumet.
Från originaluppsättningen är det bara producenten och musikern Paris Edvinsson som är kvar. Jonas Warnebring lämnade jordelivet 2022 och Peter Vivstam hade tackat nej till en fortsättning. Istället är det Markus Hejmar som står för sången och Per Albinsson har knåpat ihop texterna.
Temat på det nya albumet ska vara ett rymdepos och det passar ju in på den värld French Revolution ändå skapat åt sig själva känner jag.
Så hur låter då första singeln och den som ska sätta tonen för French Revolution 2026?
Tja, flöjterna från Light from Fantasia är kvar. Det är dramatiskt och filmiskt, vilket jag ändå kan gilla. Men om originalet var radiopop och synthigt storslaget, så är Via Aurea mer musikal. Visst, originalplattan var även den teatralisk, men nu tar det över lite för mycket och känns mer Sarah Brightman än polerad synthig pop. Inget ont om Brightman. Hon är fantastik. Men första albumet kan jag inte riktigt förknippa med musikel på samma sätt. En del av anledningen till den känslan bidrar Hejmars dramatiska sång med, som absolut känns mer musikal-skolad och som är en bra bit bort från Warnebrings popröst.
Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av French Revolution 2026. Att komma upp i originalets orimligt höga nivå hade nog varit svårt hur man än gjort. Men detta kändes lite för långt från 1988 för att få mig helt med på tåget och känna att de där 38 åren var värda väntan. För min bild av French Revolution är inte riktigt detta. Nu när 80-talet forfarande är inne och unga gen z gör pop som känns mer polerat 80-tal än 80-talet själv, så känns detta som en missad möjlighet. Här hade jag nog tyckt de borde ha gått all in på 80-talet och byggt vidare på det soundet som första plattan hade. Det vore nog en större hit. För jag tror inte att de som älskade första plattan har blivit musikal-fans på dessa 38 år (även om det också är fantastiskt ibland). De vill nog ha något som är nostalgiskt och samtidigt nytt.
Men jag är en född optimist och kommer självklart att ge kommande singlar en chans också. För jag älskade ju French Revolution då och jag vill ju älska detta nu. Men som första singel var det inte den som fick mig att bli helt exalterad, tyvärr.
