Charli XCX låter inte bara högt på Wall of sound, hon låter beslutsamt. Det är som om varje synthslag och varje vokalharmoni är placerad för att bygga en känsla av tryck, snarare än tydlighet. Låten vill inte vara omdelbar, den vill vara kompakt och just där uppstår dess nerv.

Produktionen känns mer som ett tillstånd än som ett arrangemang. Allting rör sig samtidigt, utan att falla isär. Det finns något rastlöst i hur melodin ibland försvinner in i bruset för att sedan plötsligt kliva fram igen. Det är pop som flirtar med kaos, men som hela tiden håller sig precis på rätt sida om kontroll.

Wall of sound fungerar bäst när man slutar försöka “förstå” den och bara låter den skölja över sig. Det är inte en låt som ber om kärlek, den tar plats ändå. Kanske är det just därför den känns så levande: den vill inte bli accepterad,