Ett av Pet Shop Boys bästa album är inte ens ett Pet Shop Boys-album. Eller, det är producerat av Pet Shop Boys, men det är inte ett album med Pet Shop Boys.
Självklart pratar jag om det lysande albumet Results med Liza Minnelli från 1989, där Neil Tennant och Chris Lowe tar ut sångerskan på det glittrande pop- och discodangolvet. Lite som de hade gjort med Dusty Springfield och låten What have I done to deserve this, ett åar år tidigare och sedan även producerade halva hennes album Reputation som släpptes 1990.
Den största hiten på albumet Results blev Losing my mind. Låten skrevs 1971 av kompositören Stephen Sondheim till musikalen Follies. Då en ballad som framfördes av en avdankad showgirl, som nu blev till en hi-nrg poplåt med extra allt, kan man säga. Det är så over the top och camp att det är svårt att inte tycka det är fantastiskt.
Det enda som inte fick vara med i produktionen var det hysteriska skratt som Neil och Chris ville ha i inledningen. Liza sa att om de ville ha med det fick de göra låten själva. Vilket de sedan gjorde, när låten kom med som b-sida till den lysande singeln Jealousy från albumet Behaviour. Effektfullt och hysteriskt skratt, absolut, men kanske lika bäst så som Liza ville ha det.
Losing my mind tog sig upp till en sjätteplatsers på den brittiska singellistan när den släpptes i Augusti 1989 som första smakprovet från Minnellis kommande album Results. De andra singlarna från albumet var Don’t drop bombs, den magiska balladen So sorry, I said som Pet Shop Boys sedan själva hade med i Performance-turnén från 1991. Under den turnén körde de även Losing my mind, med skratt och allt.
Den sista singeln från albumet blev Love pains.
