Med Jag har förlorat tar Amani Smith ett av sina mest avklädda och emotionellt precisa steg hittills. Där Svårt och Stockholm är för stort byggde hennes värld med storstadspuls och melodisk själfullhet, skalar hon här ner allt till något som nästan känns privat. Som om vi får sitta i samma rum när hon låter orden landa för första gången.

Låten rör sig som en viskning som växer till en tryckvåg. Erik Arvinders stråkarrangemang skapar en stilla dramatik under Amanis röst, som bär en kombination av uppgivenhet och nyfunnen klarhet. Det är lågmält, men ändå så fyllt av laddning att varje ton känns som ett steg mot att återerövra sig själv. Textmässigt är det här Amani på sitt mest självutlämnande; att tappa bort sig själv i någon annan är ett välkänt tema, men hon formulerar det med en sådan hudlös precision att det blir omöjligt att inte dras med.

Soundmässigt befinner sig Jag har förlorat i det där gränslandet hon börjat göra till sitt: en själfull hybrid av R&B, soul och alternativ pop. Det känns som en ny nivå av mod både musikaliskt och personligt.

Som tredje singel från den kommande EP:n Jag håller hjärtat i min hand fortsätter Amani att visa att hon inte bara är en lovande ny röst, utan en redan fullfjädrad berättare. Och om Jag har förlorat är någon sorts indikator, så är det här en artist i färd med att förvandla sina sår till något strålande vackert. Det är bara att följa med.