Det finns något väldigt tillfredsställande med när två popikoner från olika hörn av den svenska musikscenen möts och faktiskt lyckas skapa något som känns levande. Per Gessle och Lena Philipsson gör just det med Bad Blood. En låt som både luktar 80-tal och samtidsrock på samma gång. Det är en duett med attityd, där Gessles melodiska fingertoppskänsla möter Philipssons skarpa leverans och självsäkra scennärvaro.
Från första takten hör man att Gessle haft kul i studion. Det finns en lekfullhet i arrangemanget gitarrerna ligger där och tuggar med ett snyggt groove, medan trummorna driver på med den där karakteristiska poprock-energin som känns så mycket ”PG Roxette 2.0”. Men så kommer Lena in, och plötsligt får låten en helt annan nerv. Hon tar plats utan att dominera och tillsammans blir de två rösterna en sorts elektrisk dialog mellan stolthet och sårbarhet.
Bad Blood handlar förstås om sprickor och svarta känslor, men det är ingen sorgesång. Snarare känns det som två vuxna artister som ser tillbaka på allt drama med glimten i ögat. Texten bär på klassisk Gessle-smartness. Små, snärtiga formuleringar som rymmer både humor och melankoli och Philipsson klär in allt i sin distinkta självdistans.
Produktionen, signerad Gessle och Alex Shield, låter både analog och modern. Det finns luft men också tyngd. Gitarrerna får andas och refrängen är sådan man direkt ser framför sig på sommarens turnéer, med publiken i takt och solen på väg ner bakom scenen. Det är helt enkelt musik som känns trygg i sitt hantverk men ändå pigg på att visa tänderna.
Det är kanske inte banbrytande men det behöver det heller inte vara. Bad Blood är en låt som andas erfarenhet, charm och en dos välriktad självironi. Två svenska poporiginal som fortfarande vet exakt hur man skriver något som fastnar. Och när Lena och Per sjunger tillsammans känns det mest som att allt är precis som det ska vara i pop-Sverige igen.
