Med Bandaids visar Katy Perry en ny sida av sig själv. Mer sårbar, mer jordnära och kanske mer ärlig än någonsin tidigare. Låten handlar om att försöka laga ett förhållande som redan spruckit, om att tejpa över sprickorna och hoppas att det ska hålla. Resultatet är en avskalad emotionell poplåt där Katy låter både rösten och känslan stå i centrum.
Det finns något avväpnande vackert i hur hon sjunger om att ha försökt, misslyckats och ändå stå kvar. Produktionen är mer nedtonad än vi är vana vid, med subtila syntar och ett vemod som påminner om Teenage Dream-eran, men i ett mer moget format. Videon förstärker känslan visuellt symboliseras allt som faller isär, men Perry själv känns mer hel än på länge.
Bandaids är inte en storstadsanthem eller radiobanger, utan en låt som andas eftertanke och självinsikt. En påminnelse om att styrka inte alltid handlar om att le när det gör ont, utan om att våga visa att det faktiskt blöder. Ett stort kliv i rätt riktning sett till föregående album.
