Nokk gör entré på den svenska popscenen med en debut som känns lika mycket som ett sorgearbete som ett musikaliskt statement. All my places är en låt där tystnaden och sorgen får klinga lika starkt som melodin. Där varma syntar och drömska ljudlandskap möter en röst som bär på en stillsam men kompromisslös närvaro. Det vacker och genomtänkt musik som inte vill övertyga utan bara existera.
I texten hör man hur Nokk försöker förstå sorgens efterskalv, inte som något som går över, utan som ett tillstånd man lär sig leva i. Det finns en nostalgisk dragning mot 80-talets ballader- De där melodierna som både tröstar och river upp och det känns som en medveten hyllning till det förflutna. Produktionen är sparsmakad men rik på känsla, varje ton verkar ha fått stanna kvar bara om den betydde något.
All my places är en stark första singel, inte för att den skriker efter uppmärksamhet, utan för att den viskar på ett sätt som får en att lyssna. Nokk placerar sig redan nu i samma känsloregister som artister som Susanne Sundfør eller Ane Brun där popen blir till introspektion och där det personliga blir universellt. Det är musik för dem som vill känna snarare än konsumera.
