Efter ett år där Omar Rudberg i princip erövrat hela popvärlden. Fyra Rockbjörnar, utsålda arenor och en känslomässig knockout i singeln Dying är han nu tillbaka med något helt annat. Lekfullhet, rytm och rötter. Malandro är på många sätt den där färgstarka explosionen av självsäkerhet som ofta kommer efter ett genombrottsår. Här hör vi en artist som hittat hem i sitt uttryck, men som samtidigt vågar öppna dörren till något nytt.

Det börjar med ett beat som andas karibisk hetta. Trummorna studsar, basen svänger och över allt detta flyter Omars röst med sin karaktäristiska blandning av mjukhet och attityd. Refrängen på spanska ”malandro, no confíes en mí” sätter sig direkt och är kanske det mest naturliga steget i Omars musikresa hittills. Det är inte kalkylerat. Det är inte trendjagande. Det känns bara… rätt.

Det är tydligt att Omar nu fullt ut omfamnar sina latinamerikanska rötter men utan att tappa det moderna popsound som gjort honom till en av Sveriges mest intressanta artister. Produktionen är slick men organisk, med subtila gitarrinslag och percussion som hade kunnat komma direkt från en klubb i Caracas. Samtidigt finns där något skandinaviskt elegant i hur melodierna byggs upp, den där nordiska melankolin som glimtar till även när rytmerna är soliga.

Med Malandro visar Omar att han inte längre behöver bevisa något. Han bara är. Och det är kanske det mest tilltalande av allt. Här finns en artist som vågar vara både popstjärna och berättare, både svensk och venezuelan, både sårbar och självsäker.

Om Dying var hjärtat på handen, så är Malandro blicken över axeln kaxig, charmig och helt i sin egen liga.