Demi Lovato har alltid varit en artist som bär sitt hjärta utanpå rösten. Oavsett om det handlat om stormande rock eller sårbara ballader har hon aldrig backat från att visa var hon står. Men med It’s Not That Deep känns det som att något skiftat. Här möter vi en artist som äntligen släpper taget om dramatiken och istället bjuder in till ren popglädje, utan att förlora sitt djup.

Albumet är en färgstark återkomst till dansgolvet, där syntharna glittrar, beatet pulserar och känslan är frihet. Det är nästan som att Demi själv står i centrum av klubben med ett leende som säger: ”Det behöver faktiskt inte vara så komplicerat längre.” Och just där i den enkelheten hittar hon något nytt. En lätthet som känns lika befriande för henne som för oss som lyssnar.

Redan i öppningsspåret Fast hör man den nya energin. Den är rak, snabb och självsäker. En tydlig markering om att vi lämnat det mörka bakom oss. Here all night fortsätter på samma spår. En glittrande poplåt fylld av eufori och nattens löften. Men albumet rymmer också ögonblick av stillhet. På Before I knew you dämpas tempot och vi får glimtar av den sårbara sidan av Demi. Den som alltid funnits där men som nu får vila i ljuset snarare än i dramatiken.

Produktionen är skarp men varm och det märks att Lovato är bekväm i det här formatet. It’s Not That Deep låter som en artist som hittat hem efter år av sökande. Någon som vågar vara både lekfull och lugn på samma gång. Det är en platta som dansar med ett leende, men som fortfarande bär en historia i varje andetag.

För första gången på länge känns Demi Lovato lätt. Inte ytlig. Inte avskärmad. Bara lätt. Och det är nog det mest djupgående hon kunnat göra just nu.