Felicia Takman visar med sitt andra album Trodde jag fatta men jag fatta inget alls att hon inte bara växt som sångerska och låtskrivare hon har också slutat försöka passa in i någons mall. Från första spåret känns det tydligt att hon gjort ett medvetet val att skriva på egna villkor, att låta rösten stå i centrum utan att gömma sig bakom trendigt ljud. Det är ärligt, ibland skört, ofta med en frustration som känns väldigt mänsklig för vem har egentligen någonsin koll på allt?

Låtar som Ikväll måste nånting hända lyser med sin rastlöshet och önskan om att något, vad som helst, ska bryta tystnaden. Dreja virka, dreja virka, yeah fångar den där höstkänslan när vi vill förnya oss, sätta rutiner och vara kreativa samtidigt som ångesten och kraven gnager. Och Jag ringer Ruth, kanske det mest personliga spåret, där titelpersonen bästa vännen Ruth blir referenspunkten när världen känns snurrig och man inte vet var man står. Det är i de låtarna som Felicia hittar sin starkaste röst, en röst som vet vad hon känner, även om hon inte har svaren.

Det som gör albumet extra slående är kontrasten mellan det hopplösa och det hoppfulla. Här finns texter om att inte fatta, om tvivel, om att något gått fel. Men också en tydlig glimt av vilja att resa sig, att skratta åt kaoset…att försöka igen. Produktionen stödjer det: indie-dragen, stilvalen som känns lite kantiga i en värld som ofta vill polera bort alla kanter. Det är en platta för den som någonsin stått uppe på Hornsgatan en sen kväll och undrat “vad fan håller jag på med?” och samtidigt känt att det är just där, mellan frågorna, som man växer.