Det finns musik som försöker låta viktig. Och så finns det musik som är viktig för att den kommer från rätt plats. Inget är för evigt är exakt det senare. Manon Lamartine lyckas med något ganska ovanligt: att prata om det svåra utan att det blir tungt, att skriva om psykisk ohälsa utan att fastna i mörkret, att vara terapeutisk utan att bli präktig.
EP:n är som att få ett vänligt meddelande från någon som själv varit där, som vet hur det känns när allt skaver men också hur det låter när det vänder. Det är lågmält, ofta nästan väsande men med ett innerligt allvar som gör att varje textrad känns. Inga stora gester, bara stor närvaro. Precis som titeln antyder så påminns man om det enkla men ibland livsviktiga: att inget varar för evigt inte ens ångest, ensamhet eller trötthet på livet.
Produktionen lutar åt det akustiska och organiska hållet, men med små elektroniska detaljer. Det låter som promenader genom staden när solen nästan gått ner. Manon bjuder in till något nära. Som en dagbok man fått låna och texterna går att spegla sig i oavsett om man själv är mitt i stormen eller precis tagit sig ut.
Inget är för evigt är inte bara en fin EP det är en varm hand på axeln i musikform. Och i en tid där allt ska gå snabbt och låta mycket känns det här som något man vill pausa sig själv för att lyssna på. På riktigt.
