När Håkan Hellström nu släpper Evergreen min vän evergreen känns det som att han siktar mot något som både är bekant och svårt att greppa. Att kännas evigt ung och samtidigt konfronteras med rost och minne. Låten, som är ett av två smakprov inför kommande albumet Svensk Rost tar med oss på en resa där melodi och text låtsas som att tiden står still men där marken under oss darrar.
Musikaliskt rör sig singeln i ett landskap mellan klassisk Håkan-romantik och nyfunna nyanser. Mjuka stråk, diskret bakgrundsproduktionsdetaljer men också de små skarpa kanterna som ger låten press och puls. Tillsammans med Björn Olsson och Torsten Larsson har han skapat ett sound som inte låter som en återupprepning, utan snarare ett ny invention av honom själv.
Texten är där singeln verkligen lever. Det är inte bara nostalgi, utan en slags medveten kamp mot att blekna. Håkan sjunger om att se sig själv i nästa generation, att känna rosten på insidan, att vilja vara levande och relevant utan att förlora sin själ. Det finns ett lugn i hur han uttrycker det, men också ett slags vemod som suger tag.
Allra bäst är hur Evergreen min vän evergreen lyckas balansera igenkänning och nyfikenhet. Det är vackert och det får mig att nästan vilja spola tillbaka och lyssna en gång till innan refrängen ens hunnit klinga ut.
Tillhörande video är regisserad av Erick Lundqvist och Olle Kirchmeier. I den får vi se studenter från Rytmus Göteborg framföra låten och videon bjuder på en filmisk och poetisk berättelse som speglar singelns tema om tidens gång och nostalgi. Ni ser den här i bloggen.
