På SCIURA – Disc 1 kliver Veronica Maggio ur den svenska popmallen och bygger ett råare, mer filmiskt och ärligt universum. Med grungegitarrer, analoga ljud och texter om panikångest och identitetskris känns det som hennes mest kompromisslösa verk hittills. Det är fortfarande pop men skavande, vacker och oförutsägbar. Och det bästa? Det här är bara början.
Veronica Maggio har alltid varit något av en folkets popdrottning. Hon har förfinat konsten att låta personlig utan att bli privat, melankolisk utan att tappa melodin, radiovänlig utan att kännas plastig. Men med SCIURA – Disc 1 kliver hon in i ett nytt rum. Det är mindre ljusslingor på innergården och mer trasiga gardiner i en tom italiensk våning. Och någonstans där i mellanrummet mellan panikångest, grungegitarrer och filmiska stråkar hittar hon något som känns oväntat friskt. Rått. Vackert.
Albumtiteln SCIURA, en milanesisk benämning på en elegant smått snobbig kvinna med Chanel-väska och skarp blick är både ett statement och en självironisk blinkning. Det är Veronica som tar ett steg bort från det svenska popmaskineriet hon själv varit en nyckelspelare i och istället bygger något från grunden. Det doftar analogt, lite kantstött och väldigt… levande. “Det svenska soundet har klonat sig själv för många gånger,” säger hon själv. Och Disc 1 är verkligen ett bevis på viljan att göra tvärtom.
Redan i öppningsspåret Inte bra i grupp slås tonen an. Panikattack på klubb med stenhård produktion och en nerv som nästan skär genom högtalarna. Det är musik som inte ber om ursäkt för att den skaver. Veronica sjunger med den där lätt trötta rösten som känns ännu mer personlig nu. Som om hon inte längre försöker leverera en version av sig själv utan bara pratar. Och det gör nåt med en som lyssnare.
I Level up byter hon det knastriga för något mer svävande. Här hittar vi 00-talsvibbar i slow motion med en typ av klubbig mjukhet som påminner om något från triphopens guldå. Men fortfarande förankrat i något djupt svenskt. Det är snyggt men framför allt väldigt känsligt.
Och så kommer Backspegeln, som är en hel liten film i sig. Den öppnar med svartvita stråkar som kunde vara hämtade från ett krigsdrama från 40-talet och utvecklas till en beatballad med rymd och nostalgi. Här känns Maggio större än någonsin, både produktionen och temat pendlar mellan att vilja tillbaka och att inte orka mer. Det är en låt som verkligen landar i magen.
Produktionerna, signerade August Vinberg, Richard Andersson och Johannes Henriksson är en tydlig markering från det Maggio-sound vi förknippar henne med. Här finns skav, träiga celloslingor, sprängda trummor och elektriska gitarrer som väser mer än de spelar. Gitarristen Reine Fiske lämnar också sitt märke särskilt i Vroom där 90-talsreferenserna slår igenom allra tydligast.
Och just ångesten är närvarande genom hela Disc 1. Men inte som ett deppigt tema snarare som en ny ärlighet. Veronica pratar själv om hur skalet har spruckit. Att hon inte längre vet vilken version av sig själv hon förväntas vara och att hon slutat försöka vara allt för alla. Det hörs. Det känns. Det är som att musiken har blivit ett skydd och en blottning på samma gång.
I SCIURA bor en ny sorts diva. Men inte den där perfekta, retuscherade typen. Det här är en kvinna med repor i solglasögonen och sand mellan tårna. En som vet att saker inte håller för alltid men ändå sätter på sig läppstiftet och går ut. Det är stor pop, men inte snäll pop. Det är melankoli med ett hjärta som dunkar hårt.
